Bristen på samtal gör störst skada

Jag trodde aldrig det skulle hända mig, jag hade min troskris i tonåren där jag gjorde upp med missriktade förväntningar och idéer om Gud. Jag lämnade till och med kyrkan en period, iallafall inbillade jag mig det. Det var åtminstone en frigörelseprocess där jag gjorde upp med en hel del av den teologi och fostran jag fått från uppväxten inom pingströrelsen. En uppgörelse som ledde till teologistudier och en c-uppsats om den förlorade församlingsmedlemmen. Vet inte om den nådde några vetenskapliga kvalitéer men det var iallafall nödvändigt för mig att bearbeta ungdomens erfarenheter av omogen förkunnelse och socialt tryck. Vad var det som gjorde att en stor del av ungdomsgänget jag växte upp med lämnade medan andra blev kvar? Den frågan lämnade mig inte och fortsatte vara en viktig dimension av mitt arbete vare sig det var på kulturkafé eller i församling.

Minns tydligt, från tonårstiden i slutet av 90-talet, hur ungdomspastorn en fredagskväll hängt ut en vän som just då befann sig på klassfest och påtalade olämpligheten att som kristen gå på klubb eller festa med klasskompisarna. Kanske banalt men det statuerade ett exempel. Min vän slutade gå till kyrkan i samband med det. Var det för att synden fångade henne eller för att hon fick veta att man från kyrkans talarstolar hängde ut henne som olämplig? Eller var det just det som var synden? Att från dem som ska representera den vidunderliga villkorslösa kärleken möta regler som trängde igenom alla lager av personlig integritet?

Jag blev pastor för det fanns inget annat som kändes mer meningsfullt än att möta människor kring det mest essentiella i livet. Och blev utbränd efter bara några år. Jag ska inte tråka ut dig med kyrkopolitik, etisk stress, härskartekniker eller otillräckligheten som hörde till tjänstebeskrivningen. 

Istället vill jag ägna en stund åt det onämnbara.

Smärtan som vi bär på i tysthet. Som det inte talas om. När någon lämnar. Sveket att gå ifrån gemenskapen, tron och sanningsanspråken. Där själva stegen bort kan kännas som personliga påhopp mot dem som är kvar. Och som kan beskrivas som hot mot den kristna tron och kyrkans uppdrag. 

Vill också nämna tomrummet hos den som går, det stora oändliga tomrum som den troende gemenskapen lämnar inom en när du av någon anledning behöver gå vidare.

Tystnaden som omger det onämnbara skapar längre och längre avstånd mellan innanför och utanför. Trots att hinnan kanske är milimetertunn kan den upplevas som ogenomtränglig.

Någon måste våga bryta tystnaden, sträcka ut en hand och visa sin mänsklighet. Visa såren som skapats och som blivit till symboler för en större frihet. Jag var en av dem som gjorde det för ett år sedan, bröt tystnaden och initierade en dag för religionstrauma 24 maj. En dag att öka medvetenheten om trauman som skapas i en religiös miljö och/eller i samband med att någon lämnar den. Vi bär dem på båda sidor, du som är kvar och jag som gick. Vi delar smärtan, det onämnbara, och när vi vågar mötas kan helandet börja. När vi kan speglas i varandras mänsklighet och återupprätta det värde som gick förlorat längs vägen.

Just bristen på samtal är det som gör störst skada, tror jag. För alla inblandade. Samtalen om det som spårade ur, om den goda viljan som ändå blev fel, om de djupa såren som påverkade, om allt det vi inte är medvetna om och som ställer till det i relationen till varandra. I mötet kan vi växa inte bara som människor utan också i tron på det stora mysterium som kyrkan brukar kalla för Gud.