Det här exemplet är inte unikt. På många sätt speglar det hur vårt samhälle i stort ser på frågan om klimat och miljö. Vad är det som gör att denna ödesfråga för skapelsen anses vara en fråga för de unga? Svaret från ungdomarna i equmeniastyrelsen lät inte vänta på sig; ”På vilket sätt menar ni att det här är en ungdomsfråga? För oss unga är frågan om att leva hållbart ständigt närvarande. Det är ni vuxna som skulle behöva ta det på större allvar och jobba tillsammans med oss.”

Vi är många som är tagna av den kraft och det engagemang som finns för klimat- och miljö­frågorna i den unga generationen. Det är lätt att ställa sig i hyllningskören och imponeras av deras engagemang, men risken är att det stannar där. Men i det uppdrag vi människor fått att förvalta Guds skapelse har vi som kyrka ett stort ansvar. Det handlar också om trovärdighet.

För vad ska man som pastor säga till konfirmanden som inte kan sova på kvällarna utifrån oro för planetens och mänsklighetens framtid? Det funkar inte att säga att det inte är någon fara, att den globala uppvärmningen ändå inte kommer att märkas så mycket under vår livstid. Det enda som funkar är att stå sida vid sida med de unga och jobba tillsammans. Att visa att vi förstår allvaret. Och det är allvar.

Dagens Nyheter skrev förra veckan om den rapport från FN:s klimatpanel som ska presenteras i februari men som delvis redan har läckt ut.

I den står det bland annat att år 2050 kan 80 miljoner människor riskera svält och hundratals miljoner riskera undernäring. Dessutom väntas hundratals miljoner människor att drabbas av vatten­brist. Rapporten visar också på det vi redan vet, att utmaningarna är systematiska och djupt orättvisa. De människor som bidragit minst till problemen drabbas hårdast. Det är en smärtsam sanning att ta in.

Det är lätt att känna sig uppgiven inför den utmaning vi står inför. Vi lever med system som känns nästan omöjliga att påverka. Spelar det egentligen någon roll hur jag väljer att leva mitt liv? Men vi som vill följa Jesus är kallade att älska vår nästa som oss själva. Hur vi konsumerar, vad vi äter, vilka frågor vi engagerar oss i handlar om kärleken till vår medmänniska och skapelsen. Det är en del av att vara Jesu lärjunge i den här tiden. Och det spelar roll!

I den läckta klimatrapporten stod det att trots att flera av förändringarna är oåterkalleliga räknas varje tiondels grad. Hotnivån på arter, ekosystem och mänsklig hälsa är mycket lägre vid en uppvärmningsnivå på 1,5 grader än på 2 grader. Det är inte kört, men vi måste ta in allvaret och omdefiniera vårt sätt att leva på alla nivåer.

Vi som är vuxna måste sluta säga att det är de unga som är den här planetens hopp. Det är just nu vi vuxna som är de ungas hopp och som har ansvar för deras framtid med de val vi gör. Jag skulle vilja se en vuxenvärld resa sig upp och säga: Vi avstår – för er skull. För livets skull. Vi gör vårt bästa. De rösterna finns, men de är inte så högljudda. Än.

Här kan vi som kyrka ännu tydligare gå före genom att höja vår röst, samarbeta med andra organisationer och låta våra kyrkor vara en mötesplats för människor som vill leva skapelsevänligt. Handling föder hopp och även om solceller på taket eller kolonilotter utanför kyrkan kan kännas som en droppe i havet, är det ändå ett hoppets tecken. Ett hopp som bygger på att det finns en Gud som mitt i allt har den här världen i sin hand.

Kulturer skiftar med hjälp av små handlingar. Det är droppen som urholkar stenen. När tillräckligt många människor vill något sker förändringen. So help us God!

CARIN DERNULF, generalsekreterare Equmenia
carin.dernulf@equmenia.swe