Kristina Florén, ordförande Equmenia och Tilly Liman, Equmeniastyrelsen
PERSPEKTIV Berättelserna om varför ”unga vuxna” lämnar kyrkan är många. De flesta innehåller besvikelse, rädsla eller sorg. Vi båda växte upp i frikyrkan och håller oss kvar, trots att vi är i samma ålder som de som lämnar. Varför stannar vi kvar men inte våra jämnåriga vänner?
Kyrkan har världens bästa budskap – Jesus älskar dig precis som du är utan något krav på motprestation. Dessutom finns mycket att vara stolta över, likt kyrkors diakonala arbete för människor i utsatta situationer.
Kopplingen till församlingen är borta
Som tonåringar har vi båda mött vänner och förebilder som blivit betydelsefulla för vår tro. Vissa av dessa finns kvar inom församlingar, men många gör det inte. Några hittade aldrig en egen tro och när vännerna flyttade var kyrkan inte längre en naturlig mötesplats. Andra hade en brinnande personlig tro, men finner ändå sig själva stå utanför kyrkan i dag. Tron finns kvar, annorlunda och mer mogen än innan, men kopplingen till församlingen är borta. Varför blir det så?
När vi lyssnar till berättelser, både från vänner och andra, så hör vi olika anledningar med ett gemensamt tema. Vissa uttrycker hur det var kyrkan eller församlingens hantering av specifika frågor som fick dem att lämna. Vissa önskar att församlingen skulle ha en specifik åsikt, men oftast efterfrågas mod att prata om konflikter och olikheter.
En dålig hantering av hbtq+ frågor har stött bort både hbtq-personer, deras familjer och vänner. För andra har kyrkans sätt att prata om sex och relationer varit problemet. Historiskt har det varit skambelagt och personer som haft sex före äktenskap eller levt som sambo har undrat om de varit välkomna.
Stämmer inte in på normen
Ett nyare exempel är från våren då en vän har tagit med sig en bekant till kyrkan. Den bekanta är nyfiken på tron och Jesus men blir tveksam om denne kan eller vill kalla sig kristen eftersom personen inte stämmer in på normen om att gifta sig och skaffa barn som ung.
Kyrkan ska vara en plats dit alla är välkomna, där kärlek och förlåtelse är ett mantra att stoltseras med.
Exemplen kan fortsätta: kyrkan har rasistisk historia och i många församlingar sticker personer med mörkare hudfärg ut. Hur tar vi ansvar för vårt historiska arv och hur är vi en församling som speglar vårt mångkulturella samhälle?
Personer som slutat vara ungdomsledare uttrycker besvikelse: ”jag trodde vi skulle fira i jublande uppriktig glädje, varför finns det då så många konflikter i församlingen?”. Nybakade bibelskoleelever landar i en församling och undrar ”jag trodde kyrkan var för alla, varför är vi då alla likadana?”.
Förtroendet har brustit
Den gemensamma nämnaren för alla dessa historier är hur förtroendet för kyrka eller församling har brustit.
Självklart är det svårt att vara överens i alla frågor, men genom att våga beröra dem kan kyrkan och församlingen öppnas för ett samtal och vi alla kan försöka mötas i en ömsesidig respekt.
Alla ska vara välkomna
Kyrkan ska vara en plats dit alla är välkomna, där kärlek och förlåtelse är ett mantra att stoltseras med. Om vi inte är en sådan plats kommer fler att uttrycka sig likt en av våra queera vänner: ”varför skall jag gå till församlingen när jag bara är orolig för vad folk skall säga eller tycka?”.
Mitt i allt detta finns det hopp. Vi har världens bästa budskap, vi har en Gud som ser och berör även de som inte är nära en församling. Och vi finns, vi som har hittat något att hålla kvar i och bygga på. Om du också hittade det en gång, nyss eller för länge sedan, vad har gjort att du är kvar i kyrkan? Dela med dig av det!
Kristina Florén
ordförande Equmenia
Tilly Liman
Equmeniastyrelsen
LÄGG TILL NY KOMMENTAR