Fredrik Reinfeldts uppmaning att öppna våra hjärtan inför den då annalkande flyktingvågen 2015 skulle bli bevingade ord. Nu händer det igen. Och det behövs ingen statsminister som uppmanar, det sker ändå. Drivkraften för den som följer Jesus kommer inifrån, den är inbäddad i sociologin som utgör församlingen, och det vi ser gestaltas är tro integrerad i handling. Den kristna tron som drivkraft är en stor tillgång inte bara för den troende utan för hela samhällskroppen. Och ändå finns en ny politisk ängslighet inför vilken roll som konfessionella organisationer kan och bör ha i ett samhälle.

Carin Dernulf pekar på detta problem i förra veckans perspektivtext. Dernulf berättade hur Equmenias möjligheter att bidra i samhället begränsas genom indragna bidrag just med hänvisning till att ungdomsorganisationen är konfessionell.

Detta är en tråd som jag ­gärna spinner vidare på, inte minst i ljuset över det imponerande ­arbete som sker i församlingar och föreningar. Så länge flykting­engagemanget är ideellt och inte i formell samverkan med kommun och statliga myndigheter lär det inte vara något större problem. Men om kriget i ­Ukraina blir långvarigt och flykting­familjerna stannar länge i Sverige då uppstår med all säkerhet en situation som påfrestar det ideella engagemanget. Initiativ som uppstått snabbt för att möta ett akut behov kommer behöva omvandlas till en form som skapar uthållighet. Har man då inte redan från början samverkat med kommunen eller annan myndighet så kommer det behövas i flera fall för att insatsen ska bli långsiktigt hållbar. Kanske behöver det anställas någon som kan fortsätta organisera och planera ideella insatser. Kanske behövs hjälp med ekonomi för att driva fastigheter och andra kringkostnader som uppstår.

Trots den stora insats som inte minst kyrkorna har gjort initialt – en insats som gjort det omfattande och snabba flyktingmottagandet möjligt och människovärdigt – så förvånas inte om ni får möta den nya politiska ängsligheten inför konfessionella ­organisationers roll i samhället när samverkan ska formaliseras.

I veckan som gick skrevs ett stort IOP (Idéburet offentligt partnerskap) mellan Göteborgs stad och idéburna organisationer om transitboende för ukrainska flyktingar. Två av organisationerna i partnerskapet är sedan länge etablerade kristna diakonala verksamheter, Göteborgs kyrkliga stadsmission och Räddningsmissionen. Men trots mer än ett halvt sekel av samverkan skriver stadens jurister ett avtalsförslag att arbetet ska ”drivas utifrån ickekonfessionellt synsätt”.

Man tar sig för pannan. Om inte Stadsmissionen och Räddningsmissionen får samverka just som konfessionella organisationer går det inte att samverka. Organisationerna är konfessionella. Alla insatser sker med Jesus Kristus som förebild och kraftkälla. Det är ingen hemlighet. Det är så vi existerar. Vi är alla konfessionella människor vilket ger olika drivkrafter i våra liv och organisationer. Ett annat demokratiskt samhälle är omöjlig att föreställa sig.

Efter att ha påtalat den omöjliga meningen att ”drivas utifrån ickekonfessionellt synsätt” ändrade juristerna. Så var noga med det finstilta när samverkans­avtalet ligger på bordet, en protest och upplysning om det ­behövs kan vara en viktig bildningsinsats för ängsliga politiker och tjänstemän.

Joakim Hagerius
joakim.hagerius@equmeniakyrkan.se