Kanske är det inte så konstigt. När rutinerna rubbas ökar stress och ångest vilket leder till otrygghet. När detta sker i ett viktigt skede i livet, innan man helt hittat sin plats, är det lätt att tappa tron på framtiden.

I en orolig tid då många aktiviteter ställs in och unga tillbringar mer tid för sig själva kommer också de stora existentiella frågorna upp till ytan. Men vart ska man egentligen ta vägen med sina frågor?

I Människor och tro i P1 talades det redan hösten 2019 om att vårt samhälle saknar forum för att samtala om existentiella frågor. I frånvaron av dessa forum tappar den unga generationen successivt språket för att tala om andliga ting, vilket är en brist i livet på många plan.

Det visar sig inte minst när livet är tufft.

Om behovet av att tala om existentiella frågor var stort innan pandemin är det inte mindre nu. Därför finns det en frustration hos många av oss att politiker och myndigheter talar så mycket om idrotten och kulturens roll när också själen behöver sitt.

Vi som kyrka och kristen barn- och ungdomsorganisation har en oerhört viktig uppgift i mötet med unga i den här tiden.

Med vår vana av att prata om livet och livsfrågorna behöver vi kliva fram och visa att vi finns.

Vi behöver lyssna, ställa frågor men också visa på den Gud som vill ge oss en framtid och ett hopp. Mitt i allt.

Även om det på många sätt är mer utmanande än vanligt att mötas nu går det ändå att göra mycket för barn och unga, och kanske har det aldrig varit viktigare.

Många av oss som varit eller är ledare i barn och ungdomsverksamheter vet att det kan stojas och stimmas ganska mycket under en kväll. Men så plötsligt, inte sällan när man sitter runt läger­elden, kommer de där samtalen om livet.

Om klasskompisen som inte längre orkade leva, om föräldrarna som bråkar, om Gud och om det egentligen finns någon mening.

Vi behöver låta de här eldarna brinna! Vara beredda att lyssna, fånga upp och dela livet.

Och det handlar naturligtvis inte bara om fysiska eldar. Samtalen om livet kan pågå överallt.

I veckan som gick lanserades Equmenia gaming, där barn och unga spelar online tillsammans men där samtalen om livet och de existentiella frågorna också finns närvarande. Lägereldar kan komma i väldigt olika format.

Om en eld ska ta fart och värma behöver man blåsa där det glöder. Därför behöver varje lokal förening och församling fundera på hur behoven bland barn och unga ser ut just på sin ort och ha en idé om hur man kan möta dem.

För att förstå hur behoven ser ut är det bästa sättet att faktiskt prata med och involvera de som det gäller. Vad är behoven? Var glöder det och hur kan vi vara med och blåsa just där?

Vi behöver samlas runt de lägereldar som redan finns, men vi behöver också skapa nya eldar och flytta ut dem så att fler kan få del av värmen.

Nils Bolander fångar det så bra i sin diktstrof: ”Gud behöver en vintergata av fackelmänniskor i de slocknande eldarnas natt.”

Kanske kommer det inte att se ut precis som det alltid har gjort, kanske kommer det kosta på.

Men i en tid av existentiell vilsenhet är vår uppgift att finnas där och visa på hoppet i den kristna tron.

Carin Dernulf, generalsekreterare Equmenia
carin.dernulf@equmenia.se