Jul är en högtid där givande är centralt. Det har sin grund i kyrkoåret, även om givandet har kommersialiserats så att det inte särskilt mycket påminner om det egentliga skälet till gåvorna.
Den kristna julen firar vi för att Gud blir människa, den största gåvan, och på trettondag jul läser vi om de österländska stjärntydarna som hyllar och tillber barnet i stallet som utstrålar Guds härlighet, och som de ger det finaste de har: Guld, rökelse och myrra.
Generositet och givande är en fundamental hållning i kristet liv, något vi påminns om genom julens budskap och texter. Det är därför naturligt att det är under denna period som Equmeniakyrkans insamling till internationell mission pågår.
Strax före jul har det utkommit en bok i skriftserien Tro & Liv, utgiven av bokförlaget Libris, det är en antologi av angelägna texter som fått titeln: En grönare kyrka – teologi för klimatnödläge.
Urfolkens relation till naturen
I ett kapitel skriver Petra Carlsson, professor på EHS, om ”Viddernas Gud” och människans plats i tillvaron. Carlsson reflekterar över urfolkens relation till naturen och om den samiska praktiken Sivdnidit som hon jämför med en annan vardagspraktik som många kristna i majoritetsbefolkningen känner till: Att välsigna, be eller teckna korstecknet innan man äter maten som står framdukad. I samisk andlighet sker liknande innan bären plockas och när marken brukas. En andlighet som i sin praktik påminner om människans plats i tillvaron och som har mycket att lära omvärlden.
Även på höstens besök i Kyrkornas världsråds generalförsamling i Karlsruhe gjordes den viktiga kopplingen mellan klimatnödläge och urfolk. Och då handlade det som urfolkets utsatthet med anledning av klimatförändringar. De som lever nära naturen och som direkt lever av den drabbas först och värst av effekterna av att klimatet rubbas.
Påminde om klimatkrisen
När jag under våren reste till Ecuador för att fira 50 år av samverkan med Pactokyrkan och besökte kyrkor och representanter för församlingar i Amazonas djungel och Andernas bergsbyar var också det en resa som påminde om klimatkrisen. När skördar slår fel och det inte går att leva av jorden som tidigare flyttar man till städerna i hopp om en bättre tillvaro. Men det är inte för alla som de drömmarna slår in. Något vi fick höra om genom ett känslomässigt starkt vittnesbörd från en ung kvinna som jobbade på tonfiskfabriken vi besökte.
De som lever nära naturen och som direkt lever av den drabbas först och värst av effekterna av att klimatet rubbas.
Den långa kön utanför fabriken vittnade om hur eftertraktat ett jobb med fast inkomst är. Arbetet är mer lämpat för flinka kvinnofingrar och därför blir mannen hemma utan inkomst. Något som inte sällan förstärker en utbredd machokultur och våld i nära relationer. För att möta denna situation finns projektet Vingar av frihet som genom kuratorer och psykologer möter kvinnor på arbetstid i fabriken för att bearbeta och utbilda både kvinnor och deras barn och i somliga fall även männen om att livet inte behöver se ut så.
Internationell mission
I mer än hälften av länderna som Equmeniakyrkans internationella mission finns samarbetar vi helt eller delvis med urfolk och möter urfolksproblematiken. Det är något vi har gjort sedan lång tid och därmed är vi redan på plats och samverkar med de som nu drabbas värst av klimatförändringarna. Detta är ett perspektiv som gör mig stolt över vår internationella mission. När vi ger genom Equmeniakyrkan vet vi att pengarna når fram, vi vet att vi arbetar med de mest drabbade och vi vet att vi jobbar med de stora globala utmaningarna som följer klimatnödläget.
Därför känns det så angeläget att så här i jultid uppmuntra till förbön för och insamling till vår internationella mission.
LÄGG TILL NY KOMMENTAR