Det gör ont att se hur polariserat samhället är

För min del har det varit den första valrörelsen som heltidspolitiker, vilket gett mig insynen i det fantastiska demokratiskt land vi byggt upp, där en öppenhet och frihet får finnas som enbart är blott en dröm i Putins diktatur. Samma sak gäller de trogna valarbetarna i varje parti, som alla drar sitt strå till stacken, och vi har byggt något stort tillsammans.

Erbarmligt polariserat

I skuggan av vårt vackra demokratibygge finns det som gör mest ont att se, nämligen att allt, precis allt är så erbarmligt polariserat. Vilket kan få en ärligt engagerad politikerglöd att slockna. Ytterkantspartierna gnuggar varje gång sina händer, när medias fokus hamnar på de som är allra mest oense, vilket sällan tillför debatten något vettigt. Som mittenparti känns det oftast mycket ensamt, en röst som ropar i öknen, som manar till balans och sans, men möts av en raljerande kommentar: ”Nu fick vi allt oss en folkpartistisk uppläxning!”

Ständigt ökande psykisk ohälsa

Samtidigt kämpar så många barn och unga med att orka med sina liv, i en ständigt ökande psykisk ohälsa, och de med särskilda behov lämnas ensamma i ett hörn på skolan för att ingen har tiden att bry sig om dem. Eller den killen som egentligen drömmer om att bli verkstadsmekaniker i stället lockas med i gängkriminalitet som slutar med att han ”bröstar en fyra” genom att som 15-åring skjuta ihjäl sin klasskompis, och enbart får vistas fyra år på ungdomsanstalt för att sedan återvända hem som ledare för ett eget gäng.

Vår vackra medelklass, där hårt arbete ska löna sig, står nu inför en tidsperiod där varje krona måste vändas på, och huset som är nyrenoverat inte längre blir möjligt att värma upp, för vårt samhälle har ju alltid ordnat med energin gemensamt.

Tillstymmelse av självrannsakan

Om ändå politiken ägt en tillstymmelse av självrannsakan. Vilket jag nämnde i min allra första riksdagsdebatt i kammaren för ett år sedan som ny ­ledamot. Då i ett replikskifte ­angående miljöprövningen i cement­debatten. Det jag minns så väl, är talmannens reaktion, genom en fnysning och axelryckning – att självrannsakan, det är ovanligt i denna kammare.

Jona under kurbitsträdet

Men det är likt Jona under kurbitsträdet, att vi behöver befrias från missnöjet. Det är då jag, tillsammans med andra goda politiker, manas att fortsätta vårt arbete. För att varje unge ska nå sina drömmar. Att alla ska få den hjälp de behöver för att klara skolan och rusta allesammans för framtiden. Att medborgare inte ska ligga sömnlösa och oroa sig över att värma upp sin bostad. Att den som blivit utsatt för våld i nära relationer inte ska behöva gömma sig för att förövaren inte blir dömd. För att de som flytt från krig och förtyck ska finna en ny start i livet med tak över huvudet och ett arbete att gå till. För vår natur, som just nu skriker på oss att vi måste ställa om, vi måste sluta förstöra den och i stället låta skapelsen blomma igen.

På måndag när jag vaknar upp, är det tillbaka till jobbet igen, jobbet som du som väljare har gett oss politiker, att vara ett förnuftigt ledarskap. Och jag blir gärna kallad folkpartist, det är ju det frisinnade hjärta som ger mig kraft.

Jakob Olofsgård
riksdagsledamot (L) och pastor i Equmeniakyrkan