Är det en bra hashtag som krävs? Kanske #kundevaknutby eller #knutbycouldbeme eller något annat som samlar de berättelser som folk bär på. Historier från 90-talets pingströrelse, där det fanns gott om Knutby-embryon. Anna Lindman berättar att mailen från pingstvänner och andra frikyrkliga väller in till redaktionen, och vi hör också hur samtalen bubblar.

Efter SVT:s dokumentär talar hela Sverige om Knutby, men det verkar som att Daniel Alm och Pingströrelsens ledning vill lägga locket på. Kanske gjorde man så på Lewi Pethrus tid, men det fungerar inte nu – om det någonsin har fungerat. Människor pratar, saker kommer upp till ytan. De blir hashtags och dokumentärer. Frågan är vad som skulle hända om alla började #prataomKnutby på sociala medier?

Vi som skriver här växte upp i pingstförsamlingar i stad och landsbygd på 90-talet. När vi nu tittar på SVT:s Knutby-dokumentär tänker vi inte: “vilka galningar” eller “vilka jag-svaga människor, hur kunde de gå på allt?”. Nej vi känner igen mekanismerna och förstår vad som ledde dem till Knutby – och vad som höll dem fast där.

För om vi i unga år hade mött en karismatisk Åsa Waldau, då hade vi också kunnat hamna där. Vi längtade också efter mer färg och en radikalare tro. Vi hade ju undervisats om just det. Den vanligaste lovsången som vi lyfte våra händer till löd: “Vi vill ge våra liv, vi ger dem till Dig och håller inget tillbaka… På stridsfältets höjder vill vi ge våra liv.”

Vi gick på ungdomssamlingar och nattmöten. Vi drog på Hampetorp och Nyhem. Vi lyssnade, vi antecknade, vi var hängivna. Pingstfödan var vår andliga spis. Många av oss, inte alla, är födda in i Pingströrelsen och fick väckelsen med modersmjölken.

Alm skriver att man inte ska skämmas för sin läsartradition, där kvinnor och män själva anses kunna förstå Bibeln. Det är sant: att myndigförklara de marginaliserade har alltid varit ett av Pingströrelsens signum. Tron på den lilla människan och hennes möjlighet att själv läsa och tolka Ordet är vacker.

Men hur blir det i praktiken? Om Pingströrelsen, likt det brittiska parlamentet, hade odlat en kultur där man högljutt protesterat så fort man inte höll med, då hade detta kanske fungerat. Om man tränat medlemmar att ställa frågor, låta perspektiven brytas och våga ta plats med sina tvivel. Men i verkligheten är det sällan någon som ifrågasätter de tolkningar som presenteras från talarstolen.

Under alla år av nattmöten, ungdomssamlingar, på Nyhem och andra konferenser, kan vi inte påminna oss om en enda gång då någon pastor eller annan ledande person har gått fram och förtydligat eller ifrågasatt det som förmedlats från talarstolen. Och då gällde det ändå allt från överspänd helgelselära till predikningar om guldtänder, glittrande änglastoft, demonlära och mirakel som kunde ske genom något fingerknäpp. Allt fick fortgå, allt fick vi gå hem och smälta i vårt inre.

Från unga tonår förväntades vi vara mogna att “pröva själva”.

Man har låtit allt möjligt passera, för “det kan ju vara Gud”. Med tillägget: “Men allt ska givetvis prövas”. Men därmed läggs ansvaret på enskilda individer, inklusive ungdomar som i de flesta fall varken har möjlighet eller kunskap att bedöma om det man just upplevt är sunt, rätt, snurrigt, människors påhitt eller ren galenskap. För vem vågar säga emot något som kan vara ifrån Gud? Inte en hängiven ungdom, som ser upp till sin ungdomsledare.

Alm skriver: ”Hade församlingsledningen i Knutby haft större kärlek till Bibeln än sina egna idéer, hade aldrig en befängd lära kunnat få grogrund. Hade Kristus predikats och egen bibelläsning uppmuntrats, hade utrymmet för irrläror och manipulation varit mindre”

Om det vore så enkelt. Vi har aldrig läst Bibeln så mycket som då. Vi levde med Guds ord och tolkade berättelserna ordagrant och rakt in i våra liv. Det var så vi hade lärt oss, att allt som stod i texten kunde överföras direkt till oss. Vi var alla lika inför Gud, ingen förförståelse eller utbildning behövdes.

Knutbys “lära” var givetvis unik, men lyssnar man till Åsa Waldau och de andra pastorerna så hör man att motiveringarna är bibelsprängda. På samma sätt var de predikningar vi matades med under vår ungdom alltid understödda av bibelord, ändå kunde de landa i framgångsteologiska, gnostiska eller helt galna irrläror. Och återigen: detta hade vi inte kunskapen att kunna urskilja.

Vi känner också igen den varma gemenskap som till en början verkar ha präglat Knutby. Så var också våra ungdomsgrupper – men även här ledde längtan efter radikalitet till att de ibland utvecklade allt mer sekteristiska drag. Vi började se ner på de som inte var hängivna nog, på äldre som verkade för ljumma i sin tro. Vi använde inte Knutbys ord, att de var ”fel” – men vi hade andra ord för samma sak. Vi sökte dramatiska karismatiska erfarenheter, men till sist slutade allt i tvivel och troskriser. Gemenskaper splittrades och vänskapsband bröts.

Och på denna resa mötte vi sällan vuxna som försökte tala oss till rätta eller frågade vad som stod på i gruppen. Inte ens när några av oss gick gråtande till församlingsledningen och berättade vad som pågick. Kanske tänkte de att det var bättre att det kokade över, snarare än inte alls? Eller att ungdomar alltid är lite radikala och svartvita i sin tro, det hör till åldern och växer bort.

Så en av oss hamnade på psyket; den andliga världen tog över helt och demoner tycktes finnas överallt. Flera flyttade till Livets Ord i sökandet efter ett mer hängivet sammanhang. Några är kvar, men undrar fortfarande vad det var som hände. Men majoriteten av oss lämnade den miljö som varit vårt andliga hem, för att aldrig mer återvända.

Det är många år sedan vi satt på konferenser och hörde predikanter tala oemotsagt om radikal tro, framgång, mirakler och demoner. Men i pingstledningen är det ändå som att tiden stått stilla. Det verkar som att Daniel Alm tycker att de har pratat färdigt om Knutby nu. Kanske förs många diskussioner bakom lyckta dörrar men de skulle behöva föras ute i det öppna.

I alla sammanhang sker misstag och problem uppstår. Men i ljuset av de många berättelser om andliga övergrepp och maktmissbruk som ändå finns behövs självkritik, förmåga till lyssnande och samtal samt en reflektion över det som gått fel. Det finns mycket som behöver lyftas fram i ljuset: bibelbruket, tystnadskulturen, pastorskulten, allt-eller-inget radikaliteten. Det är dags att verkligen våga tro att sanningen gör oss fria.

Emil, David, Malin, Veronica, Erik,Sussi, Markus, Rebecka, Christina, Emil, Sandra, Lydia, Mia, Elin, Linus, Alexandra, Annelie.

Gamla vänner från Pingst