Men innan jag får gå på semesterns vila skall vi tillsammans som kyrkoledning lägga sista handen vid vårt Kyrkoledarbrev – Färdplan för Equmeniakyrkan, inför Kyrkokonferensen. Det är vår inbjudan till fortsatta och fördjupade samtal. Jag blir också själv utmanad av det vi skriver – för den tid som är vår utmanar oss både som enskilda och som kyrka. Vi kan konstatera att det inte finns många nu levande medlemmar inom Equmeniakyrkan som upplevt numerär tillväxt. Dessutom ser vår demografi ut sådan att vi mänskligt sett kommer minska än fortare framöver.

Möta existentiella behov

Nu är inte Equmeniakyrkans enda syfte att öka numerärt. Men detta faktum kan vi inte bortse ifrån och därför behöver frågan nu ställas (se också Joakim Hagerius text tidigare på denna plats): Hur kommer det sig att inte kristen tro och gemenskap tycks möta existentiella behov och den andliga längtan som finns?

Likaså är klimathotet en realitet. Fastän vi så väl vet att en förändring behöver komma till stånd saknas breda politiska överenskommelser för de långtgående åtgärder som krävs för att finna vägar till en hållbar livsstil. Också på det personliga planet är det utmanande och vi har svårt att finna vägar till hållbarhet. Vi gör som vi gjort, och då blir det som det blir. Vi ser nu att det inte räcker. Nya tankar krävs för nya lösningar. Vi vet att vi behöver förändra men vi är också vana vid att göra saker på ett visst sätt. Dessa hjulspår faller vi lätt ner i även när viljan till förändring finns. Detta utgör också vår verklighet.

Ett samhälle bestående av människor med olika tro och övertygelser kan aldrig bli sekulärt.

Det är inte heller självklart vad vår roll och position som kyrka är i dag. Politisk ängslighet och kulturell öppenhet är båda kännetecken på vår tid. Folkhemmet hade ambitionen att ta ansvar för alla, staten skulle vara sekulär. Man trodde att religionen spelat ut sin roll. Men ett samhälle bestående av människor med olika tro och övertygelser kan aldrig bli sekulärt. Genom globalisering finns också en större närvaro i vårt land av människor vars tro mer kännetecknas av ortopraxi - en levd tro – än den västerlandets ortodoxi vi vant oss vid: en rätt tro, som möjligen kan beskrivas som mer teoretisk. Tron tar plats och syns, såväl i det personliga livet som i de gemensamma heliga vanorna.

Ängslighet inför religionens roll

Det nya landskapet har skapat ängslighet inför religionens roll. Det yttrar sig genom försök att förbjuda böneutrop, stoppa konfessionella skolor och indragna föreningsbidrag för konfessionell verksamhet, som till exempel Equmenia.

Samtidigt sker en motsatt utveckling på kulturens område. Teologiska samtal avlöser varandra på de stora tidningarnas kultursidor. Man behöver sina husteologer för att förstå, förklara och fördjupa samtiden och livet. I detta nya och tvetydiga landskap ska vi som församlingar verka och vi behöver göra det lyhört, kunnigt och med självförtroende.

För det är här vi kallas att vara kyrka. Att kasta ut näten på andra sidan. Att våga vägen en gång till. Som tonåring läste jag med stor behållning ärkebiskop Dom Helder Camara och i boken Tusen skäl att leva beskriver han också min längtan väl:

När din båt, som länge legat
förtöjd, liknar ett träd,

vars rötter växt och nästlat sig in under kajen

kasta då loss, ge dig ut på sjön

rädda din båts seglarsjäl

och din egen pilgrimssjäl

– kosta vad det kosta vill!

Lasse Svensson