Det gav också en känsla av frihet. Vi var med i något så mycket större än vi tidigare förstått! Det var stort att inse att de frågor som kändes som de mest avgörande i vårt sammanhang inte betonades lika mycket i ett annat sammanhang. Där var det i stället andra delar av trons uttryck som verkade vara viktigast. Det var helt enkelt väldigt befriande att se att det fanns ett tydligt cent­rum, ­Jesus Kristus, men också en mångfald av uttryck i den världsvida kyrkan.

Bjärka Säby

Upplevelsen i Taizé fick mig att söka mig mer till andra ekumeniska samlingar, bland annat till Bjärka Säby. Ibland har jag tänkt att de där ekumeniska mötena var en starkt bidragande orsak till att jag som ung vuxen ville finnas kvar i kyrkan. Det fick mig att vilja förstå min egen tradition ännu mer och samtidigt fördjupades min tro i mötet med trossyskon från andra kristna traditioner. Dessa ekumeniska mötesplatser är minst lika avgörande för unga människor i dag. För deras egen resa i tron, men också för kyrkan i vår värld.

Två stora ekumeniska sammankomster

Den här hösten har jag haft förmånen att finnas med på två stora ekumeniska sammankomster. För två veckor sedan besökte jag, tillsammans med några från Equmenias nationella styrelse, Kyrkornas Världsråds generalförsamling i Karlsruhe, Tyskland. I veckan som gått har jag varit på International federation of free evangelical churches (Iffec) ­generalkonferens i Athen, Grekland. Vid båda dessa samlingar, med kristna från hela världen, fanns det också flera unga med, vilket varit väldigt viktigt. Inte minst för att peka på vilka frågor som rör sig hos unga runtom i vår värld och hur kyrkan på olika sätt kan möta dem. Men också utifrån den öppenhet och nyfikenhet jag tyckte mig kunna se hos de unga när de fick en glimt av den rikedom av uttryck som finns.

Teman för dessa konferenser, som på många sätt var ganska olika i form och uttryck, hade nästan samma innebörd. De handlade om vår kallelse som kyrka att arbeta för enhet och försoning i en splittrad värld.

Arbeta på vår egen väg

Men för att kunna arbeta med det behöver vi också arbeta på vår egen väg i detta. För även om det finns en stor rikedom i den ekumeniska rörelsen finns det naturligtvis också sådant som kan upplevas svårt, där våra tolkningar och traditioner skiljer sig från varandra. I de lägena tänker jag ofta på några ord som en munk en gång sade till mig: ”Ekumenik är att gå bredvid en broder från en annan tradition och inse att han också är en lärjunge”. I all sin enkelhet säger den meningen så mycket. Det handlar helt enkelt om att lära känna varandra.

Ibland har jag tänkt att de där ekumeniska mötena var en starkt bidragande orsak till att jag som ung vuxen ville finnas kvar i kyrkan.

Det gör vi inte minst när vi arbetar tillsammans i de utmaningar som finns i vår värld. På Iffecs konferens pratade vi bland annat om klimatkrisen och vårt uppdrag som kyrka att värna om den jord som Gud älskar. Inte minst i den frågan blir det så tydligt vilken styrka det är att vara kyrka med förgreningar över hela vår värld. Tillsammans är vi en stark röst.

Handlar inte om att alla måste bli likadana

Men förutom att arbeta tillsammans finns det ett avgörande sätt att bli ett, och det är att be tillsammans. I den gemenskapen växer kärleken. ”Alla ska förstå att ni är mina lärjungar om ni visar varandra kärlek”, säger Jesus i Joh 13:35. Det är kärleken mellan oss som ska vara tecknet. Men det handlar inte om att alla måste bli likadana, tvärtom. Det handlar om att söka enhet mitt i mångfalden. När vi visar varandra kärlek ska världen, mitt i all vår brist, förstå vem det är vi tillhör. Den Gud som till sitt ­väsen är kärlek.

Carin Dernulf
generalsekreterare Equmenia