Erfarenheterna efter andra världskriget utvecklade en stark vilja att skapa en gemensam överenskommelse om allmänmänskliga och odelbara rättigheter. Avsikten var att undvika de avskyvärda övergrepp som skedde under kriget. FN:s generalförsamling antog 1948 en Allmän förklaring om de mänskliga rättigheterna. Den definierade även vad dessa rättigheter innebär. 

Den nödställda människan som söker hjälp och stöd i en katastrofsituation skall välkomnas och få sin sak prövad i enlighet med konventionen och vår lagstiftning. Artikel 14 uttrycker det ömsesidiga åtagandet; om du eller jag drabbas av någon form av mänsklig katastrof har vi samma rätt att söka asyl och bli välkomnade i ett annat land som den som söker sig till oss.

Vi överlever inte utan omsorgen om varandra. You survive only because you care and are cared for.

Asylrätten är inte förhandlingsbar. En ratificering av gemensamt formulerade konventioner om våra rättigheter är ett åtagande som inte går att avhända sig. Ratificeringen gör att vårt ömsesidiga åtagande är absolut. När vi engagerar oss i den Andre, i medmänniskan, så fördjupar vi oss och får syn på våra egna liv och sätter i bästa fall värde på det egna livet. Det är inte detsamma som oegennytta eller egennyttig vinningslystnad, utan det berikar oss som människor.

Sverige har åtagit sig att ta emot den som söker skydd för sitt liv från krig, väpnade konflikter och naturkatastrofer. Den danske filosofen Knud E Løgstrup skapade begreppet ”det etiska kravet”. Detta krav är absolut, det är oeftergivligt i sitt anspråk på vår insats. Om min uppfattning är att jag bör ta tillvara mitt eget liv, då är jag på denna grund absolut förpliktigad att ta tillvara min medmänniskas liv.

I stället för att försöka bli osårbara bör vi lära oss att se sårbarheten som en del av det goda vi eftersträvar. Sårbarheten är inte en passiv utsatthet utan ett villkor för varje form av aktivt engagemang och omsorg. Om du åtar dig att göra något förbinder du dig till en risk, eftersom du kommer att erfara det som ett misslyckande om du inte klarar av det. Men det är bara genom att du tar den risken – att engagera dig – som du kan uppskatta det du gör.

Vi måste ha beredskap när den mänskliga katastrofen inträffar. Artikel 14 är uppfordrande. Genom att ta ansvar för och möta den flyende nödställda människan med kärleksfull omsorg skyddas människovärdet och vår egen mänskliga värdighet.

Mänskliga rättigheter ägnas människan, inte ”volymer”. Hur många människor i nödsituationer vi kan ta emot kan inte avgöras genom politiska beslut, det antalet styrs av historien, det som händer, den katastrof som plötsligt är där.

Migrationspolitiken får inte förminskas till att bli ett spel om den politiska makten. De politiska strömningarna i världen med starkt nationalistiska inslag har vunnit mark. Det finns en tendens hos våra politiker att reducera vårt mottagande av nödställda asylsökande, att föra en restriktiv asylpolitik för att vinna röster i förhållande till de politiska vindar de tycker sig uppfatta.

Den restriktiva asylpolitiken som fått allt större utrymme förmenar människor i vårt land att fullt ut vara människor. Att åse de flyende som kämpar med sina liv som insats, ta sig över otillgängliga berg, över stormiga hav i otjänliga båtar, vandra genom okänd, kanske minerad mark för att sedan nekas tillträde vid gränsen när de äntligen är framme, det skadar den som iakttar, som tvingas förtränga sina mänskliga behov: att få sörja för den andre. Jag var där, jag såg, jag berättade och blev ansvarig; det som ger egen värdighet och möjlighet att överleva.

När den inskränkande migrationspolitiken tillika asylmottagandet blir rättesnöret påverkas människan. Då dessa tankar integreras med hennes idévärld kan ett avståndstagande, en avog inställning uppstå som i sin förlängning kan utveckla rasism. Varför skulle annars så många människor dra sig till högerpopulismen där det går att finna drag av nationalsocialism?

Politikerna utvecklar onda mänskliga omständigheter genom avståndstagandet av nödställda människor. Människan är inte ond, det är i de onda omständigheterna som ondskan uppstår. Detta måste förhindras. Vi måste minnas vad Den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna har sin grund. Den är baserad på det gemensamma ansvaret, på ömsesidigheten, vårt beroende av varandra.

Vi måste ha en human migrationspolitik för vår egen skull.

Eva Mjönes Ann Modin

För pensionärsupprorets 506
medlemmar