”Uppenbara ditt bords hemlighet: Ett enda bröd och en enda mänsklighet”. Jag återkommer ofta i min tanke till denna strof från tackbönen i nattvardsliturgin. En bön som är både hoppfull och förpliktande. Den kristna kyrkans uppgift är att bjuda alla människor till bordet med bröd och vin som Jesus Kristus har ­dukat genom sitt liv: lidande, död, uppståndelse och himmelsfärd. Jesus är det himmelska brödet som alla troende får näring av. Uppgiften är inte endast förkunna denna inbjudan, budskapet behöver också gestaltas som ett profetiskt tecken så att världen kan tro. Därför är det smärtsamt att det är just vid nattvardsbordet som troende från alla kristna traditioner ännu inte kan mötas.

På liknande sätt var det smärtsamt att läsa om hur Kyrkornas världsråd inte kunde enas om ett uttalande med anledning av invasionen i Ukraina på grund av den Ryska ortodoxa kyrkan. Det borde vara en självklarhet att kunna enas om ett fördömande över den som oprovocerat tar till vapen.

Enhet och splittring har på många sätt varit temat för det ondskefulla och brutala drama som utspelat sig de senaste veckorna. Invasionen i Ukrania förde med sig att det nyss så ideologiskt splittrade och polariserade Europa snabbt kunde förmå sig att uttrycka en överraskande enhet i ett samlat svar på Rysslands och Putins aggressioner. En optimistisk tolkning av detta är att det inte bara går att samla sig mot en gemensam fiende utan att det också är ett tecken på att när verkligt viktiga värden står på spel då kan också ideologiska motståndare enas.

Enhet är svar på världens splittring och det borde därför vara den kristna kyrkans paradgren, men som inte sällan är svår att gestalta som ett Gudstecken eftersom hänsynen och lojalitet till historiska händelser – eller som denna gång i förhållande till nationen – blir viktigare.

När Paulus skriver om enhet låter det så här: ”Jag uppmanar er alltså, jag som är fånge för Herrens skull, att leva värdigt er kallelse, alltid ödmjuka och milda. Ha fördrag med varandra i tålamod och kärlek. Sträva efter att med friden som band bevara den andliga enheten: en enda kropp och en enda ande, liksom ni en gång kallades till ett och samma hopp. En är Herren, en är tron, ett är dopet, en är Gud och allas fader, han som står över allting, verkar genom allt och finns i allt.” (Ef 4:1-6)

Lägg märke till att när Paulus skriver om enhet är det något som vi har att bevara. Det där är viktigt. Enheten mellan oss som tror är en given utgångspunkt och ingenting som jag och du behöver skapa genom att komma överens om alla lärosatser. Lärans väg till enhet kommer vi aldrig nå. Det är en återvändsgränd, eftersom enhet inte är samma sak som enighet. Enhet står inte heller i motsats till mångfald. Gud är en och samtidigt tre, utan konflikt. Denna enhet gäller inte bara de som tror, den rymmer alla människor. Det är det som gör formuleringen i nattvarden så hoppfull och förpliktande. ”Ett enda bröd och en enda mänsklighet”, det är ett fundamentalt förhållningssätt i livet. Ett tecken att sträva efter.

Enhet är grundläggande för ett kristet liv. Och det är först och främst i mitt liv som detta drama utspelar sig, med de människor jag möter i min vardag. Det är ingen enkel uppgift, men jag kan välja att vilja sträva efter att i någon mån bli ett profetiska tecken genom det liv jag lever. Och därför ber jag: Gud låt ditt liv bli mitt liv.

Joakim Hagerius
joakim.hagerius@equmeniakyrkan.se