Det är med oro jag utifrån ett kyrkohistoriskt perspektiv ser på Equmeniakyrkan som samfund och kyrka.
Det finns utifrån min horisont mycket att vara tacksam för, glädjas över i alla församlingar – liv och växt. Jag tar också del av spaningar som gör mig orolig inför framtiden. Kan man som ny kyrka bygga en ny historia utan att den riskerar att bli ett internt projekt? Riskerar en sådan kyrka att tappa bort de traditioner som en gång utgjort grunden för dess gemensamma arv? Jag ser en risk att Equmeniakyrkan helt och hållet förlorar sina historiska rötter, traditioner som från början formades av tre folkrörelser och frikyrkor.
Spretar åt olika håll
I ljuset av det ”ekumeniska projektet” 2011 då dessa tre kyrkor – Svenska Missionskyrkan, Svenska Baptistsamfundet och Metodistkyrkan i Sverige – bildade en gemensam kyrka, har vi mycket att fundera över när det kommer till kyrkosyn, teologi och praktik inom Equmeniakyrkan. Det spretar åt olika håll och ska så få vara. Problemet är alltmer ges uttryck för en konformism. Tillåts man som lokal församling i Equmeniakyrkan verkligen att vara baptistisk eller metodistisk om man vill leva denna teologi eller tradition? Missionskyrkan var som bekant större än de andra två och det finns skäl att tro att Equmeniakyrkan är ett likhetstecken med denna.
Min utblick är att det uttrycks en konformism nu och att man inte lyckas hålla ihop de olika teologiska strömningarna i en och samma kyrka. I Equmeniakyrkan talar vi gärna om att det är positivt att den är en mångfald av församlingar. Men i ärlighetens namn: Hur mycket mångfald tillåter vi egentligen? Tillåts församlingarna att vara dem de är och vill vara? Eller tvingas de in i en form att vara en Equmeniakyrka som ska kroka arm med trender, teorier och utveckling ifrån exempelvis näringsliv och offentlig sektor? Det är historielöst och tar udden ur att vara frikyrka. Låt kyrkan få vara kyrka. Låt den lokala församlingen få vara församling på sitt sätt.
Formell episkopal funktion
För att balansera och upprätthålla goda strukturer och former för ekumenik, kyrklig organisation, omsorgstillsyn till fördel för församlingarnas bästa – för att på riktigt upprätthålla de olika teologiska strömningarna i Equmeniakyrkan – så tror jag att Equmeniakyrkan är i behov av en formell episkopal funktion. En robust kyrkostruktur. En treledad särskild tjänst: pastor, diakon och biskop. Nu är den oklar och informell.
Treledad särskild tjänst
Det märks i tjänsten och begreppet ”Kyrkoledare”, som har att ”svara för samordning och tillsyn i omsorg om Equmeniakyrkans liv och gemenskap”. Det finns ingen internationell motsvarighet, så Kyrkoledaren presenterar sig exempelvis som biskop i mötet med andra kyrkotraditioner. Det blir inte begripligt. Det är inte bra. Jag tror att samfundet och församlingarna dessutom skulle tjäna på en treledad särskild tjänst. Det skulle skapa nya förutsättningar för ekumenisk samverkan med andra samfund, men också i det praktiska arbetet i glesbygd och arbetet med Växtpool.
Det är svårt att skapa en ny historia utan att se bakåt. Den kristna Kyrkan är bred i alla dess former. Jag tror vi kan hålla ihop som kyrka men då behövs en genuin ömsesidighet, vilja och förståelse för att ta ut svängarna, att balansera de olika riktningarna och inte hamna i en konformism: att alla ska smidas till att bli historielösa. Därför behöver vi också biskopar.
Carl Lagerkvist
LÄGG TILL NY KOMMENTAR