Ett enat samhälle krävs för att stoppa skjutningarna

Politiker från alla riksdagspartier hade kommit för att ­lyssna in de lokala erfarenheterna i ett av de områden som tvingats uppleva flest skjutningar på sina ­gator och torg. Centrumkyrkan (Equmenia­kyrkan) var värd. Jag var där som en av flera representanter för kyrkorna. Och fick alltså denna 10 000 kronors fråga.
Mitt spontana svar kunde bara bli: Jag har inget svar.

Helt obegripligt

För mig är det nämligen helt obegripligt. Förmodligen kan ingen heltäckande förklara varför just Sverige drabbats så hårt av våld kopplat till gängkriminalitet. Men – det finns många som kan mycket. Ställ frågan till rätt personer! Jag vill att vi lyssnar och visar respekt för forskare och fältassistenter, poliser och avhoppare. Att vi lär av beprövade och framgångsrika brottsförebyggande metoder. Att vi lägger ihop de pusselbitar som kan ge oss en klarare bild.
Journalisten undrade också: ”vad kan kyrkan göra?”. Den frågan tycker jag däremot att jag kan ana en del svar på. Inte ett enda heltäckande svar, ingen allt-i-ett lösning och inga quick-fix. Men efter att ha lyssnat till församlingar och medarbetare i Storstockholm har jag fångat upp en del goda råd.

Skjutits vid kyrkdörren

Vid minst två av våra församlingar har någon skjutits bokstavligen vid kyrkdörren. Ett antal har upplevt sprängningar i grannkvarteret. Barn i våra kyrkors verksamheter har klasskompisar som mördats. Även utan den direkt fysiska närheten till det som händer är vi nu alla del i ett samhälle som präglas av den orimliga våldsspiralen och behöver reflektera över vad det innebär för oss. Så: vad kan kyrkan göra? ​

Närvaro och kontinuitet. Vi gör det vi alltid gjort, sa en av våra medarbetare från ett område som nu och då drabbats av otrygghet. Och i det till synes enkla finns något stort. Den kontinuerliga närvaron, en gemenskap som finns på plats oavsett stundens nycker. Någon som håller öppet.
För egen del kommer jag just hem från ett scoutläger och är rörd över allt det goda som möjliggörs av alla ideella ledare. ­Underskatta inte vad det betyder att du är scoutledare. Att din församling skapar förutsättningar för barn att mötas. Att du serverar kaffe så att kyrkan kan vara öppen. Att ni offrar och ber. Att ni är en gemenskap öppen för fler. Att du ler. Självklart ska vi också hitta nya och fler sätt att mötas. Men var också tacksam för det som redan sker.

Samverkan. Ingen aktör i samhället kommer kunna skapa trygghet och mening på egen hand. Vi måste samverka ekumeniskt och interreligiöst, civilsamhället behöver verka tillsammans med offentlig sektor, kyrkan med idrottsklubben. Många församlingar vittnar om hur viktigt detta är, Farsta är ett exempel på hur välgörande det är när samverkan finns på plats när krisen inträffar. Här har tillit byggts upp under decennier.
Tyvärr vittnar många församlingar också om att det inte är helt lätt att få respons från andra aktörer när hand sträcks ut. Medskicket från dem som i någon mån lyckats är: var envis. Om inte kommunen tar initiativet – gör det ni!  
Vi behöver påminna både oss själva och andra om att vi som församlingar har ett viktigt ­bidrag att ge i vårt närsamhälle. Att samverkan hittat sina former, att vänskapsband och tillit finns, är en enorm resurs om/när krisen kommer. Men den långsiktiga samverkan är också verkligt trygghetsskapande för ett lokalsamhälle.

Hoppet. Som kristna bärs vi av en tro som kan ge mening, trygghet och hopp. Vi kan i ord och handling förmedla berättelsen om en Gud som finns med hur livet än ser ut. Visa att vårt värde kan ­sökas i något annat än status och tillgångar och dessutom i Guds ögon är oförändrat oavsett vad som hänt. Att kärleken finns. Att omvändelse är möjligt.

Jenny Dobers
regional kyrkoledare Stockholm