Plötsligt kommer det ett bombplan på låg höjd och avfyrar en missil. Lägenheten verkar inte bli träffad men allt skakar till och det enda man hör är barnet som skriker i total panik. Rädslan i den lilla rösten går inte att skaka av sig. Den ringer i mina öron fortfarande.

Inget barn ska behöva vara med om det här. Ändå är det just det som händer i Europa just nu. Kriget drabbar alla, inte minst barnen, som utan att kunna ­påverka det som sker tvingas se sin tillvaro skaka.

Också för barn i Sverige väcker detta mycket tankar och rädslor. De som är barn nu har under sina korta liv varit med om både pandemi och närliggande krig. Det är en orolig värld att växa upp i. Hur ska vi som är vuxna agera i allt det här? Hur kan vi vara det stöd som de behöver?

Alla barn är olika och ­reagerar olika när de hör om krig och ­andra svåra saker. En del suger åt sig varje ord på nyheterna medan andra lyssnar med ett halvt öra. Åtminstone kan det verka så. Men många gånger rör det sig mer inom barn än vad vi kanske ser och förstår. Det brukar ju ­talas om att barns sorg är randig. Att de kan gå från ledsenhet till att kort därefter leka glada lekar. Jag tror att det är samma med oro. De visar inte sin oro hela ­tiden, men det betyder inte att den inte finns.

Även om utgångspunkten alltid är att utgå från barnens egna funderingar och rädslor kan det i dessa tider också vara bra att som vuxen ställa frågor, såsom ”Har ni pratat om Ukraina i skolan?”. Det är viktigt att lyssna, låta barnet prata till punkt och se vart samtalet leder.

Det brukar sägas att barn i åldrarna 9-12 år kan vara extra känsliga för katastrofinformation. Det är i den åldern många börjar inse att föräldrarna kan dö och att världen på många sätt är en otrygg plats. Därför kan det vara extra viktigt att få till samtal i den här åldern. Nyckeln är många gånger att ställa öppna frågor såsom: Vad tänker du? Hur känns det? Utifrån vad de svarar behöver vi bekräfta barnets känslor, utan att förminska. Men vi som är vuxna behöver också komma med hopp och berätta att det finns många som jobbar för att hjälpa och hitta lösningar. Något av det viktigaste just nu är att det finns närvarande trygga vuxna som vågar samtalen och inte bortförklarar. Det handlar inte om att ha svar på allt men det handlar om att lyssna, bekräfta och lugna där man kan. Här har vi som föreningar och församlingar en så viktig roll, inte minst för de barn som inte har trygga vuxna att prata med hemma.

Som kyrka behöver vi också peka på den Gud som, trots allt och mitt i allt, har oss i sin hand. Som vakar över vår utgång och vår ingång från nu och till evig tid. Och han som är barnens vän säger: kom till mig alla ni som är tyngda av bördor, jag skall skänka er vila. Det innebär inte att vi aldrig kommer känna oro, det innebär inte att smärtan inte når oss, men det innebär att vad vi än möter så möter vi det inte ensamma. I det finns en stor tröst.

Carin Dernulf, generalsekreterare Equmenia
carin.dernulf@equmenia.se