Folkbildningen ifrågasätts ­alltmer

Inte minst utifrån att det i samma tidning finns en artikel som visar på en delvis annan sida av delar av det som Samuel för fram i sitt debattinlägg. Det handlar om kommentar kring regeringens anslag i den nya budgeten, till folkbildningen.

Samuel Gustafsson välkomnar regeringens besked om oförändrat generellt anslag till folkbildningen för 2023. Han fortsätter med att konstatera att finans­ministern är tydlig med att vi går mot bistra tider.

”I detta läge välkomnar Bilda regeringens förslag om bevarat generellt statligt anslag till folkbildningen för nästa år. Dock försvinner en stor andel av riktade bidrag till folkbildningen för flyktingar, liksom extraplatser på folkhögskolorna”.

Minskade anslag

Cirka 500 miljoner kronor minskar anslagen med jämfört med förra mandatperioden. De områden som dessa extra pengar nu har används för, är inte mindre viktiga eller aktuella nu än för ett halvår sedan. Utbildningar av undersköterskor, introduktion i språk och samhälle för personer med bakgrund i andra länder, ge gymnasiebehörighet till personer som inte lyckats på gymnasiet ­eller Komvux, till exempel.

Samuel Gustafsson skriver vidare:”Dessutom bör påpekas att att anslagen inte höjts ­sedan 2016 och därmed successivt minskar med inflationen.”

Så är det. Vi har nu en så stor inflation som vi inte har haft sedan 1990 (SCB) nu på drygt 9 procent. I regeringens budget ligger nu också oförändrad summa för åren 2023, 2024 och 2025. Ingen uppräkning för kostnadsökningar. Vi vet också att dessa siffror mycket väl kan räknas ner, när man väl ska göra budgetarna för dessa år.

När det gäller folkhögskoladelen så har gapet mellan vad gymnasieskolorna får per deltagarvecka och vad folkhögskolorna får, ökat under lång tid.

Lättnadens suck

Det verkar som Samuel Gustafsson hade trott på något ännu något värre med anslagen till folkbildningen och nu med en lättnadens suck vill ge beröm över den nya regeringen. Han skriver.

”Men vi konstaterar – regeringen förstår att folkbildningen utgör en viktig resurs i samhället.”

Jag är nu inne på mitt 27:e år som folkhögskollärare och innan dess arbetade jag sju år i ett studieförbund. Jag har upplevt att vi inom folkbildningen, de kanske senaste 15 åren har fått allt sämre möjligheter, nu tänker jag främst på folkhögskolorna eftersom det är det som jag känner till mest just. Våra klasser har blivit större, vi arbetar fler timmar, vi har allt fler deltagare med psykosocial problem och så vidare.

När det gäller Gustafssons mening att regeringen förstår att vi utgör en viktig resurs i samhället så är det mer så att de vet att vi gör mycket för pengarna. De kan fortsätta att skära ner på anslagen, men vi fortsätter att kämpa och vi gör det bra, väldigt bra.

De folkrörelsedrivna folkhögskolorna finns samlade i en en riksorganisation, RIO, och de offentligägda i en annan, IFO. Båda dessa organisationer har nu gått ut med att de måste öka kunskapen hos riksdagsledamöterna kring folkhögskolorna. Folkbildningsrådet, som företräder både studieförbunden och folkhögskolorna har yttrat sig angående anslagen och kommer att föra samtal med regeringen kring detta.

Behövs kraftiga satsningar

Lärarförbundets ordförande skriver i en debattartikel att det är anmärkningsvärt att regeringen gör dessa neddragningar när det i stället behövs kraftiga satsningar på kompetensförsörjning.

Idéhistorierkern och före detta professorn Sven-Eric Liedman har skrivit en skarp krönika i DN där han är mycket orolig för utvecklingen för folkbildningen framöver.

Det finns många fler aktörer som på olika sätt är oroliga för folkbildningens framtid.

I ljuset av detta så framstår många ord i Samuel Gustafssons artikel lite märkliga. Lite som, tack snälla. Vad bra att ni förstår vårt arbete och så fortsätter han att skriva långt och utförligt om vad Bilda gör, lite som för att rättfärdiga vårt arbete.

Jag vet inte riktigt vem som Gustafsson adresserar sin artikel till? Kanske som uppmuntran på en samling med Bildaledare och kyrkfolk. Gott så. Vi som läser Sändaren vet mycker väl vilket fantastiskt arbete Bilda gör och vilket fantastiskt arbete andra studieförbund och folkhögskolorna gör. Det är riksdagsmän och ministrar som behöver läsa detta.

Folkbildningen, som en formellt sett icke lagbunden verksamhet, ifrågasätts regelbundet och vi som värnar den måste mer aktivt, kanske mer än på länge, arbeta för dess viktiga roll i samhället. Då behöver vi bli mer framåtlutade och kanske inte bara tacka och ta emot. Vi har ett innehåll i vårt arbete som är så viktigt för så många. Detta måste vi mer aktivt visa på, inte minst för beslutsfattare.

Åke Arvidsson
folkhögskolelärare