Föreningsmodellen fungerar inte längre

Vad i mamma och pappas uppfostran tycker jag är bra, vad behöver jag göra upp med? Förra gången var jag mer fylld av tillförsikt och nyfikenhet. Denna gång upplever jag en större vånda än förra tonårstiden, för nu handlar det inte bara om mig själv utan också mina sammanhang som jag är mån om – kyrkan vid Brommaplan där jag är pastor och Equmeniakyrkan där jag är ordinerad.

Vi befinner oss i tidiga tonår

Vårt samfund bildades 2011 och just nu befinner vi oss i tidiga tonår, vi är 12. Barndomen är förbi, vi växer upp. Kyrkoledarbrevet Färdplan och de senaste kriserna i Missionskyrkan Rimbo och Uppsala Baptistförsamling ser jag som uttryck för denna tonårstid. Vi drömmer framåt och ser möjligheter samtidigt som frågor ställs på sin spets och det blir konflikt. Jag bearbetar frågor om identitet och vår kyrka, jag funderar på vad i våra bildarsamfund (våra föräldrar) jag upplever är bra och saker som vi behöver göra upp med. Jag undrar också vad som är min personliga brottning eller hela kyrkans brottning och sökande efter identitet? Det är därför jag skriver denna text, och nu känns det som att jag svär i kyrkan: Ska vi fortsätta vara en föreningskyrka?

I viss mån odemokratisk

När jag i sammanhang försiktigt uttrycker frågan så studsar folk till. För hur skulle vi annars vara kyrka? Men jag tycker inte föreningsmodellen fungerar så bra. Den är i viss mån odemokratisk eftersom den sällan representerar hur våra faktiska sammanhang ser ut.

På vårt senaste församlingsmöte var jag yngst, den närmst mig i ålder var över 50 år. Så ser inte vår församling ut. Vi är välsignade med att nya människor kommer till tro hos oss. För de som är nya i tron är det ett enklare steg att få en uppgift än att delta i och påverka i församlingsmöten och föreningsstruktur. Det engagerar inte. Vårt sätt att vara kyrka är präglat av folkrörelsen, som i dag inte har samma genomslagskraft i samhället. Vågar vi utforska om det finns andra sätt att vara kyrka på?

Kan inte motivera föreningsstrukturen teologiskt

Teologiskt kan vi inte heller motivera föreningsstrukturen, visst finns det en ordning med apostlar och apostlamötet i Jerusalem. Men vårt sätt att vara kyrka på är mer en produkt av svensk folkrörelse och föreningsliv än en teologisk bearbetning.

Jag säger amen till Färdplan och den riktning kyrkoledarna tar ut. Men jag saknar reflektionen kring vårt sätt att organisera kyrkan. På ett ställe konstaterar kyrkoledarna att många upplever föreningsstrukturen som betungande, men lyfter konsensusmetoden som en idé att skapa delaktighet. Då är det inte modellen vi ska ändra på, utan snarare att hitta nya sätt att upprätthålla föreningsstukturen på.

Är det som att svära i kyrkan att ens ställa frågan och ifrågasätta att våra församlingar ska ha föreningsstruktur? Isåfall är frågan min egen brottning. Eller så är detta en rimlig fråga för vårt samfund, nu när barnåren är över och vi börjar gå mot vuxenlivet. Tonåren är ju en fantastisk tid att få provtänka, visionera och vara djärva!

Är det fler som har samma tankar som jag? Jag eftersöker ett samtal om hur en kyrka som inte organiseras som en förening skulle kunna se ut. Är det ett relevant samtal i Equmeniakyrkan?

Elin Harrysson