En del är upprörda över filmens titel utifrån att det inte finns en frikyrka. Ett bättre namn hade varit frikyrkorörelsens eller frikyrkornas historia, men släpp den detaljen.

Filmen är väl värd att ses, lära av, samtala om och reflektera över. Filmens producent, journalisten och religionsvetaren Fredrik Lindé har bakom sig 30 timmars intervjumaterial om den tidiga frikyrkorörelsen som normbrytande och viktig för ­formandet av det svenska samhället.

Det är ett stycke historia vi tjänar på att vara bekanta med och återberätta för kommande generationer. Frikyrkorna har varit föregångare i att hitta en demokratisk form där varje man och varje kvinna, oavsett social status har lika röst. Frälsningsarmén och Helgelseförbundet gav tidigt utrymme till kvinnor som ledare och förkunnare. Och med självklarhet bidrog frikyrkorna till samhället genom socialt arbete och bildning. För att inte nämna frikyrkornas betydelse till religionsfrihet i Sverige.

I filmens slut ställs frågan hur det kommer sig att frikyrkorna i hög grad utelämnas ur den svenska historieskrivningen, en fråga det går att stämma in i. Är det så att vi var en rörelse som levde i sin tid och på allvar vågade reagera mot skrivna och oskrivna regler, oaktat konsekvenser?

Är det så att vi inte vågar eller förmår vara lika radikala i dag? Har vi i takt med att vi gick från att vara en rörelse bland de mindre etablerade männen och kvinnorna, de mer socialt utsatta, tappat vår känslighet för utsatthet, utanförskap och rättvisa?

Hur som helst är det uppmuntrande att påminnas hur ­frikyrkorna finns i en normbrytande tradition som har bidragit till systemförändringar i samhället.

Vi har stort behov av systemförändringar också i dag. Vi lever i ett klimatnödläge som ställer krav på förändring av livsstil för en hållbar framtid. Vår samtid som har blivit alltmer polariserat i såväl vardagsliv som åsikter behöver ett mer integrerat och mindre diskriminerande samhälle. Utmaningar finns och vi har kunnat förändra självklara ordningar förut, så hur sätts vi i rörelser som svarar mot vår tids behov utifrån vår kristna tro?

I samma vecka släpptes också SVT:s serie Gud som haver barnen kär. Även det ett stycke frikyrkohistoria om hur unga människor i vår tid tagit skada av att växa upp i religiösa miljöer. Det är viktiga berättelser som ges till oss som en gåva för rannsakan. Tack ni modiga, unga vuxna att ni berättar och delar med er av era upplevelser. Och måtte vi som ser oss som del av de religiösa miljöerna lära av er att vara varsamma i viljan att dela tron vidare till kommande generationer. Inte varsamt rädda för att dela tro och liv, men varsamt lyhörda för mångfald, berättelser och betoningar som landar fel.

I samtal med barn och unga är en bra kontrollfråga ”vad tror du själv?” eller ”Vad tänker du?”. Det är både lärorikt, för barn är kloka, och kan ge insikter när de ord jag ville dela av välvilja landar fel och blir till något annat.

Dessa två mediala begivenheter under den gångna veckan visar på hur fler saker kan vara sanna samtidigt trots att de är motstridiga. Det går att ­känna stolthet och skuld på samma gång. Jag bekänner mig till både och.

Karin Wiborn, biträdande kyrkoledare
karin.wiborn@equmeniakyrkan.se