Redan 2018 skrev jag om församlingen Knutby som ett föredöme för hela kristenheten i det att flera medlemmar förmådde bryta tystnadskulturen. Inom kristenheten, i synnerhet i de karismatiska sammanhangen, finns ett motstånd mot självrannsakan. Det är också från de karismatiska sammanhangen som Knutby-fösamlingen erfarit den starkaste polariserade kritiken där betoningen legat på en kvinnlig pastors karisma eller på att Knutby utgjort något exceptionellt annorlunda och främmande.

Detta syndabockstänkande anser jag befäster föreställningen om den egna förträffligheten och förflyttar fokus från de egna bristerna till någon annans påstådda brister. Det är en del av en systematisk tystnadskultur i delar av den karismatiska kristenheten, något jag själv erfarit sedan min tid i Livets Ord på 1980-talet.

Det har under den senaste tiden i debatten hävdats att bibeltrohet skulle vara ett skydd från de spektakulära läror som funnits i Knutby – ett problematiskt påstående. En av de rörelser som påstod sig vara verkligt bibeltrogna under 1980-talet är Livets Ord. Trots denna påstådda bibeltrohet befästes läror utifrån Kenneth Hagins Jesus-besök eller Roberts Liardons besök i himlen.

Vad är skillnaden mellan Knutby-fösamlingens idéer om att Kristi brud är en människa – som befästes med bibeltexter – och Hagins påstådda samtal med Jesus som till och med är oförmögen att ta sig an en demon som vid ett tillfälle stör samtalet? Endast genom att Hagin själv befaller demonen att vara tyst blir det så, då Jesus konstaterar att han inte kunde befalla demonen eftersom han överfört sin gudomliga auktoritet till de kristna.

Roberts Liardon beskriver i sin bok hur han fördes till himlen och av Jesus förevisades ett förråd av ögon, armar och andra kroppsdelar. Jesus gråter inför Roberts och förmedlar att detta är kroppsdelar som inte hämtats ut för att människor saknade tro för att kunna kvittera ut sina rättigheter. Genom att anknyta till vissa bibeltexter kunde Livets Ord befästa idén om att den som gick emot Hagin egentligen gick emot Guds ord. Bibeltrohet och teologi var inte alltid en framgångsrik väg för att pröva Hagin och Liardon. Hagin och hans proselyter hade ju den rätta insikten om hur bibeltexterna skulle läsas. Det är snarare så att genom att förstå maktstrukturer man bäst kan frigöra sig från sammanhang som Knutby eller Livets Ord. När tystnadskulturen bryts har maktstrukturernas företrädare förlorat sitt viktigaste kontrollmedel.

Trosrörelsens läror har även spridit sig till andra kristna sammanhang. Tro i dessa sammanhang innebär inte längre självklart att sätta sin tillit till Gud den allsmäktige utan snarare att tankemässigt visualisera trossvaret. Tro är inte längre förtröstan på Gud utan vad du tankemässigt kan uppbåda i någon slags övertygelse. I denna förkunnelse framförs också idén om att Gud inte är allsmäktig utan har överfört sin makt till de kristna.

Inom den karismatiska kristenheten tycks finnas ett projekt där Gud görs mindre och människan större. Företrädarna hävdar sig vara bibeltrogna och invändningar ses ofta som ett tecken på att det är något fel i kritikerns andliga liv eller att kritiken är ett uttryck för en negativ inställning . Projektet skapar en teologi som medför tragiska konsekvenser för många människor. En kritiker får räkna med att bli bemött med tystnad, bli stämplad som mindre andlig eller negativt inställd till det som ”Gud gör i dag”.

Förutsättningen för att en given och sund självrannsakan inom hela kristenheten ska komma till stånd är att de maktstrukturer som upprätthålls av den omfattande tystnadskulturen krossas.

H. Peter Lundberg

frilansskribent och idéhistoriker