I prövningens tid utmanas värderingarna. Därför var vi oroliga över att covid-19 skulle ha påverkat allmänhetens inställning till att dela med sig. Att de skulle ha lyssnat till de krafter som vill få oss att vända oss inåt, mot oss själva, som menar att vi måste sänka biståndet för att pengarna behövs på hemmaplan. Men tvärtom visar den opinionsundersökning som Diakonia och Sändaren låtit Kantar Sifo göra att biståndsviljan hos svenskarna är fortsatt stor. En majoritet, eller 62 procent av de tillfrågade, vill att biståndet ska vara kvar på samma nivå eller öka. 29 procent ville se minskat bistånd.

Svenskt bistånd har i årtionden varit med och finansierat nödvändiga satsningar på infrastruktur, skolor och hälsovård. Investeringar som lett till att barnadödligheten och mödradödligheten drastiskt gått ned, att den extrema fattigdomen i världen har minskat, från 1,9 miljarder 1981 till cirka 736 miljoner människor idag. Biståndet har också spelat en avgörande roll genom att stödja dem som kämpar för demokrati, jämställdhet och mänskliga rättigheter.

Nu hotar pandemin att rasera delar av det arbetet. Åtgärderna mot smittspridningen, som har drabbat oss alla, slår extra hårt mot befolkningarna i de fattigaste länderna. Miljontals kommer att mista livet – men inte främst av själva viruset utan av dess följder. Människor kommer att tryckas tillbaka in i fattigdom, men även in i förtryck, då maktfullkomliga ledare passar på att utnyttja restriktionerna för att begränsa medborgarnas rättigheter. Den demokratiska tillbakagången påbörjades visserligen redan före covid-19 men har förstärkts under pandemin.

Så behoven av bistånd är fortsatt stora.

Men coronapandemin har än en gång visat oss att omställning är möjlig. Att det går att hitta nya vägar att göra saker på. Den globala omställningen, och kreativiteten kring den, inger förnyat hopp och framtidstro. Och om alla människor har rätt att leva värdiga liv, vilket är vår livshållning, så måste vi hitta sätten.

Framför allt måste vi dela vårt bröd med dem som inget har. Det säger sig självt att det då blir mindre bröd kvar till oss. De som vill få oss att sänka blicken – som inte ser sig själva som en del av omvärlden, som inte ser att om en kroppsdel lider så lider hela kroppen – menar kanske att det räcker att avvara brödsmulorna som fallit ner under bordet. Som inte känns, som vi inte saknar. För oss är det dock självklart att Sverige, likt de senaste 15 åren, fortsätter att bidra med en hundradel av vårt lands samlade inkomster. Då kan vi fortsätta förändra orättvisa strukturer, oavsett om de är politiska, ekonomiska eller sociala. Bara genom att dela med oss kan vi uppnå en rättvis, jämställd och hållbar värld.

Det är därför glädjande att svenskarnas internationella engagemang inte har minskat under covid-19. Att majoriteten, liksom vi, står rotade i övertygelsen om att det rätta att göra är att vi delar med oss.

Lena Ingelstam

generalsekreterare Diakonia

Lasse Svensson

kyrkoledare Equmeniakyrkan

Kjell Larsson

missionsföreståndare Svenska Alliansmissionen