Stort tack till Owe Kennerberg och Sofia Camnerin på Enskilda Högskolan Stockholm (EHS) för svar i Sändaren 12/2019 och inbjudan till samtal.

Frågan om relevans gällde detta: prioritering.

Förslaget: Guds rike först, mission sedan, kyrka sist.

Biskop Cyprianus berömda maxim - ”utanför kyrkan ingen frälsning” – anförd av EHS forskningsledare Joel Halldorf, är modell för kyrka först.

Är det därför Gud: Återkomsten inte nämner Jesu huvudärende, Guds rike?

Vad vi ser är vad vi sår.

Att låta kyrkan definiera missionen var modellen för katolska kyrkan – före andra Vatikankonciliet. Mått på framgång var församlingsplantering och frälsta själar. Liknande prioritering gör nu vi och sju samfund i det ”nationella målet för mission”. Framgång är här ”det totala antalet församlingar i Sverige, ett mått på om vårt arbete bär frukt eller inte” och tecken på måluppfyllelsen är ”förändringar inom kristenheten”.

Kyrkan först. Eller: Guds rike är kristenheten.

Det är fråga om en mission för svenskar snarare än bland dem och med dem. Målet är att ”nå ut”, att evangelisera Gud till dem, snarare än att ”gå ut”, för att med dem bli evangeliserad av Gud.

Det är kyrkans mission snarare än Guds mission.

Mer krasst uttryckt: en ”multiplicerande rörelse” där framgång är mängd besegrade själar och besatta fort på fältet.

Därför kan det vara signifikativt, att jordens största fredsrörelse – Abrahams barn – inte nämns. Ej heller i våra styrdokument.

Paulus, som gärna talar om dessa barn, beskriver fruktbart arbete som kärlek, glädje, fred och ödmjukhet, självbehärskning. Detta andliga mått handlar mer om kvalitet och medmänsklighet än kvantitet och medlemsskap. Detta är modellen Guds rike först.

”Att missionsskolor blev högskolor är inte problemet”, skriver ni. Instämmer. En högskola kan prioritera missionsvetenskap.

Men, gör EHS det? Hur många av 26 doktorander har ni vikt åt den?

Två ting kan noteras i EHS forskningsmiljö för forskningsprojektet Kyrka i samtid.

För det första, påstås att den ”storpolitiska ordningen” på 1900-talet präglats av konflikten öst mot väst.

Att det funnits en minst lika stor och skamlig konflikt nord mot syd tiger EHS om. Trots att de är sambo med Sveriges första MR-program och trots att vi med syskon i syd lätt borde se, att vårt ”internationella system” är djupt förödmjukande för dem (FN:s säkerhetsråd, G7/8, IMF, WB, ICC) och en av orsakerna till att flest förödande konflikter sker i syd –ofta med en början, ett bifall och ett bistånd från nord.

För det andra, sägs att ”sekulariseringsteorier… format så mycket”. Att missionen format kyrkan mer tiger EHS om.

Inte ett ord om missionsvetenskap i EHS ”forskningsstrategi” 2016–2020. Är dess framtid det ökända giftskåpet ”farligt ämne” på Lidingö?

Vad vi sår är vad vi får.

Utan mission funnes dock ingen världskristendom i dag och kristna i nord vore lika sällsynta som buddhister i Hallsta.

På 1980-talet lärde professor Per Frostin studenter i Lund, att flest kristna fanns i syd och sände några av oss till Sydafrika. Han såg att vi i nord bör lära av syd.

Vad gör EHS när mer än 2/3 av alla kristna bor i syd?

Vilka samarbeten har EHS; vilka sydbor har kallats som gästtalare till jubileet? Vad vi gör är var vi går.

När vi kom till Kapstaden bjöds vi till morgonbön i Desmond Tutus kyrka. Där satt en muslim på sin bönematta och läste från Dietrich Bonhoeffer för oss – en av nords mest berömda kristna teologer.

Men, hur många vet att för Bonhoeffer själv var mötet med New Yorks afroamerikanska kyrka viktigast – att det var där han blev kristen?

Utan Black Harlem ingen Bonhoeffer. Utan Kongo ingen Missionsskola. Utan Missionsskola ingen EHS.

Så vad gör EHS med sitt goda arv när den firar 25 år?