Är kyrkorna i Sverige omedvetna om att pandemilagen innebär en inskränkning av religionsfriheten? Det kan man nästa tro efter att ha läst journalisten Emanuel Karlsten i denna tidning (14/4) som förundras över lama kyrkor som inte protesterar mer. Frågan är befogad. För när grundlagsskyddade fri och rättigheter begränsas, även om det sker med hänvisning till den allmänna säkerheten och hälsan, är det viktigt att höja rösten. Det kan ske genom opinionsbildande eller för den delen civil olydnad, att medvetet och publikt bryta mot restriktionen som några präster gjort för att utmana den tillfälliga lagstiftningen. Kanhända får prästerna i dessa fall rätt och myndigheterna fel om det prövas i domstol, menar Magnus Hagevi professor i statsvetenskap, med hänvisning till religionsfrihetens starka ställning i Sverige (SVT Nyheter 12/4).

Nej, kyrkornas företrädare är inte tysta och inte heller omedvetna om religionsfrihetsfrågan. I beredningen av pandemilagen har Sveriges kristna råd, liksom Equmeniakyrkan tydligt markerat sig mot inskränkningen av religionsfriheten, men ändå
accepterat med hänsyn till nationellt krisläge. Vilket återkommande påminns om i möten med ministrar, departement och myndigheter. Det är också mot den bakgrunden som det är högst legitimt att ifrågasätta restriktionernas praktiska utformning. Regeln om åtta personer kunde vara tillämpbar i små missionshus men stora katedraler borde behandlas som gym och köpcentrum med en kvadratmeterregel som definierar hur många som kan vistas i samma utrymme.

Men gudstjänster är inte bara en rättighetsfråga. Det som också argumenteras av kyrkliga företrädare i myndighetskontakter är att gudstjänsten är samhällsviktig verksamhet. Det är ett viktigt teologiskt motiv som handlar om vad en gudstjänst är och för vem den firas. Men om det ska bli verklig kraft i det argumentet behöver det backas upp av praktikerna i lokala församlingar.

”Människan ska inte leva bara av bröd”, säger Jesus, utan också av det som utgår från Gud (Matt 4:4). Och pandemin har gjort det tydligt att för människan är det inte nog med tak över huvudet och mat och äta. Den mentala ohälsan, stressen och nedstämdheten ökar när vi utestängs från gemenskaper och allt som de bär. Det är i detta perspektiv gudstjänsten är samhällsviktig. När människor möts till offentliga samlingar i Jesu namn materialiseras tron genom predikan, bröd och vin, bön, lovsång och givande och alla är inbjudna att ta emot det som utgår från Gud och ge det vidare. Utan gudstjänst­firande gemenskaper blir Sverige ett socialt och existentiellt fattigare land. Och det i sin tur leder till negativa hälsoeffekter.

Därför finns det skäl att också självkritiskt reflektera över den snabba omställningen till digitala gudstjänster. Naturligtvis är det bra med ökad räckvidd. Men baksidan är att kristen tro reduceras till budskapsförmedling. Trons kroppslighet förloras och gudstjänsten blir därmed inte lika samhällsviktig.

God förkunnelse på nätet behöver kompletteras med små gudstjänstfirande gemenskaper som förslagsvis kan mötas utomhus det närmsta halvåret. Vi borde använda resten av pandemitiden till att fördjupa det allmänna prästadömet, rusta lekmän och ge förtroende och att leda många små nattvardsfiranden under veckan. Som helt nödvändiga komplement till digital budskapsförmedling. Kombinationen kan bli oväntat bra.

JOAKIM HAGERIUS, biträdande kyrkoledare Equmeniakyrkan
joakim.hagerius@equmeniakyrkan.se