Migrationsverket har kommit till slutsatsen att det just nu är för farligt att avvisas till Afghanistan och utvecklingen är så osäker att inga nya beslut fattas. Allt sätts på paus.

Att Afghanistan är osäkert är inga nyheter, det vet vi sedan tidigare bland annat genom flera förstahandsberättelser från ensamkommande ungdomar som flydde 2015 och som hittade tro och gemenskap i någon av våra kristna församlingar i Sverige. Nu har alltså även Migrationsverket kommit till samma slutsats. Det är bra.

Men problemet är att beslutet är tillfälligt. Hur länge ärenden och utvisningar är satta på paus vet ingen. Givet utvecklingen i Afghanistan är det inte otroligt att det kommer dröja länge innan Migrationsverkets arbete kan återupptas. Och denna paus på obestämd tid skapar ytterligare livsstress för de cirka 7 000 ensamkommande som flydde och togs emot i Sverige. Beslutet om tillfälligt stopp sätter åter hela livet på paus och skapar ett orimligt psykologiskt mellanrum att befinna sig för unga människor som dessutom börjat bli vuxna i Sverige. Det innebär ett oförsvarbart slöseri med både människoliv och gemensamma resurser.

Genom Sändaren har vi fått del av flera berättelser från några av de många ensamkommande som har funnit en hemvist i Equmeniaförsamlingar. Vi har genom dessa berättelser följt Abbas och församlingen i Linköpings kamp för honom, liksom pastor David Hjelmqvist kamp för Mustafa i Hovslätt. Detta är bara två exempel på unga människor som rotat sig i Sverige, lärt sig språket, fått en utbildning, ett socialt sammanhang och börjat skapa egen försörjning. Varför placera dessa människors liv i limbo ytterligare en gång?

Nej, det mest rimliga är att ge de afghaner som kom 2015 och som sökt asyl i Sverige permanent uppehållstillstånd.

De flesta politiska partier driver i dag linjen att en mycket restriktiv migrationspolitik är att ta ansvar för landet. Det kan därför vara politiskt svårt för de som profilerat sig i denna fråga att byta fot. Trots att det nu faktiskt finns mycket goda skäl att tänka om.

Det finns uppenbara humanitära skäl givet den destruktiva och instabila utvecklingen i Afghanistan som borde väga tungt. Det är också i det närmaste psykisk terror att sätta dessa unga människors liv på paus ännu en gång. Och vad gäller kostnaden som alltid är en stor fråga och ett viktigt argument för en mer restriktiv migrationspolitik så borde inte det vara ett starkt argument i detta fall eftersom kostnaderna för studier och etablering i samhället i hög grad redan är tagna.

Att bevilja permanent uppehållstillstånd är därför att ta ansvar, både av humanitära och ekonomiska skäl. Låt Abbas och Mustafa tillsammans med de 7 000 vars liv ännu en gång pausas på obestämd framtid i stället få fortsätta att bygga sina liv i Sverige i trygghet och därigenom fortsätta bidra till det gemensamma.

JOAKIM HAGERIUS, biträdande kyrkoledare
joakim.hagerius@equmeniakyrkan.se