Jag snickrade en långbänk på ­försommaren. Vi behövde mer sittplatser till vår äldsta dotters studentfirande. Bänken tillverkades av spillvirke och blev tillräckligt lång och bred för att också sova middag på. Bänken står längs den solvarma väggen, där det nästan alltid är lä. Därifrån ser jag hela den lilla trädgården.

Bänken har blivit en favoritplats. Och faktum är att jag från denna plats har fattat ny kärlek till min lilla lott. Därifrån har jag följt utvecklingen som börjar med ett synligt startskott när vår magnolia Leonard Messel blommar på bar kvist. Sedan följer äppelblom och därefter dyker de meterhöga lila klotformade blommorna upp som fanns här när vi tog över huset. Sen tar bondsyrenen vid och sprider sin starka försommardoft, tillsammans med rabarber, gräslök, och örterna och lavendel som får mig att tänka på medelhavet. När klätterhortensian som klär in planket imponerar med sina stora flockar av vita blommar hör jag ett dovt och massivt ­surrande av honungssamlande bin som också hittat dit.

Jag har förstått att jag inte är ensam om att uppskatta en trädgård som kommunicerar med alla mina sinnen. Hanna Hellquist skrev en kulturkrönika i Dagens Nyheter och deklarerade att odling fick henne att känna sig som Gud. Att kunna äta en ­tomat, spara en kärna och planera den igen för att få tomaten tillbaka. Cirkulärt så det förslår. (DN 13/6 2021)

Författaren Anita Goldman skriver också odlingens lov i en vacker sommaressä för föreningen Valvs läsare. Och där hittar jag en mening som bättre fångar det jag själv är med om på min nysnickrade bänk. När Goldman går ut i sin trädgård gör hon det i sällskap med den amerikanska poeten Mary Oliver, som enligt Goldman är naturens och närvarons mest flitiga sångare. Olivers evangelium som ledsagar Goldman är: Hängivenheten börjar med uppmärksamhet.

Vår lilla trädgård har haft samma grundstruktur under många år. Allt som jag ser från bänken har jag sett förut. Men det har hänt något när jag nu återvänder till samma plats, upprepade gånger och följer växandet från denna blickpunkt. Där i skydd från vinden – som alltid är närvarande här längs kusten – sänks tempot, jag blir mer närvarande och uppmärksam. Vilket är en bra grogrund för förundran, och för hängivenhet. Det lockar fram en upptäckarlust. I veckan adderade jag små smultronplantor under äppleträdet. Och en överblommad liljekonvalj som en gång i tiden stod i min morfar och mormors trädgård har jag flyttat till under magnolian. Det skapar förväntan. Men det går inte att ha bråttom, det går inte att skynda på växten. Med lite kärlek, jord, vatten och tålamod har jag hopp om att de trivas och att vi åter ses efter vinterns vila.

Mary Olivers evangelium är ord att meditera över i sommar – hängivenheten börjar med uppmärksamhet – nu när det för många av oss blir lite enklare att stanna upp och sitta ner en stund. För det kräver en inbromsning. Det jag lär mig från min nya utsiktsplats vill jag internalisera som en hållning som genomsyrar livet i stort. Även när tempot höjs igen och uppgifterna staplas på varandra. Att inte gå så snabbt att jag förlorar förmågan att vara uppmärksam i livets alla relationer: till Gud, till familj och vänner, till mig själv och allt skapat.