I herdepsalmen finns strofen: ”Han för mig till vatten där jag finner ro”. Vi läser också i den gamla boken att man ska ”vänja den unge vid den väg han ska vandra”. Här finns visdom och ett korrektiv till alla som är ledare i sina församlingar och för föräldrar som längtar efter att deras barn ska upptäcka livet i Jesus. Vi kan föra till vatten men ska aldrig dricka åt någon, vi kan vänja vid men inte vandra vägen åt någon. Vi kan erbjuda men inte ta emot åt någon annan än oss själva. Respekten för varje människas integritet behöver finnas där. Men insikten om varje människas behov behöver också finnas där. Det behövs ro men det behövs också vatten. Jag är tacksam för er debattartikel. Den visar att vi behöver ingå i dialoger med er och andra som har negativa erfarenheter av oss och vi behöver växa vidare i tillskapandet av de miljöer där människan inte lämnas ensam, hänvisad till sig själv för att orka med livets verkligheter.

Nej, jag vill verkligen inte lägga något lock på. Det jag velat veta är drivkrafterna till påståendet att hela Pingströrelsen ska anses vara det som avlat tragedin i Knutby. SVT Uppdrag granskning gjorde en dokumentär som lagts upp på play, programledaren vill att Pingströrelsen ska skämmas för sin hantering. Hela poängen verkar ha varit att sätta in händelserna i vårt sammanhang och det får man acceptera men måste jag dela analys och slutsats av det? Har vi inga egna val efter sexton år? Sverige har inte pratat om Knutby den här sommaren, som exempel går det bra att googla Knutby under rubriken Nyheter för att se att det är kristen press som haft det intresset. Sekulära mediers bevakning, vid de få tillfällen tragedin lyfts fram i sommar, har handlat om sektmekanismer som osund gruppdynamik och manipulation. I kristen press har det mer handlat om att vårt sätt att läsa Bibeln och idka karismatik är orsaken. Knutbyförsamlingen utvecklades till en sekt, församlingsledningen vägrade insyn. Vår rörelse tog tydligt avstånd från ledarskapet och fortsatt verksamhet men har försökt odla relationer till enskilda. Vi har aldrig förnekat att bibelsyn och karismatik är faktorer, vad vi har sett är att de inte är avgörande. Psykiatrin har mer att säga än teologin. Tyvärr kan en tragedi med inslag likt denna dyka upp även i andra sammanhang än kristna.

Vad med 90-talets karismatik och ett antal av våra församlingar som debattörerna vill lyfta fram som potentiella Knutby? 1990-talet var en på många sätt föränderlig tid för oss. Pingst var inte alls i det läge vi är idag omkring 30 år senare, exempelvis hur man arbetade med sommarkonferenser i jämförelse med nuet. Jag har varit på Nyhem i stort sett varje år hela min uppväxt och som vuxen. Det fanns några år på 90-talet också jag tyckte det var knepigt med en del som förekom men det var också då jag kom i tjänst för Gud. Jag tror inte att det är hängivenheten som är det farliga, det är fanatismen som förstör. Hänförelsen och hängivenheten måste omges av hänsyn, annars blir det farligt.

Jag tror nog att det alltid kommer finnas möjligheter att hitta fel på vårt sammanhang, även idag, och när man gör det är min önskan att man också diskuterar dessa utifrån de drivkrafter vi bär. ”Det är inte meningen att människan ska vara beroende av mänsklig styrka”. Orden är evangelisten Reinhard Bonnkes. Jag tror att Bonnke fångar något som beskriver vår iver. Vi har inte tilltro till den egna mänskliga styrkan och förnuftet som bas och kraftstation för alla funderingar, tvivel och tro, eller för att få ork att leva ut det syfte med livet Gud lagt ner i oss alla. Vi vill helt enkelt inte att man bara ska träffa oss när man kommer till våra möten. Jag tycker det är sorgligt att kristenheten blir alltmer liberal i frågor om alkohol och nyandliga tekniker men samtidigt verkar rädd för att kyrkan skulle kunna vara en kraftstation genom erfarenheter av Anden. Behoven finns ju där.

Vi tror verkligen att varje människa behöver fyllas av den helige Ande och att detta är en med frälsningen intimt förknippad men ändå separat erfarenhet. Vi behöver frälsande nåd men också utrustande nåd. Det är det som gör att det finns en pingströrelse i det här landet som obändigt erbjuder människor att ta emot Andens dop och en erfarenhet av att tron är personlig och att det finns kraft i nuet. Mitt i all vår svaghet tror vi att den gudomliga kraften behövs.

Låt dialogen fortsätta, välkommen att höra av dig med frågor och ifrågasättanden. Förlåt oss för de fel vi gjort. Förstå att vi kommer fortsätta tro Gud om att kunna göra något i vår mitt också i nuet.

DANIEL ALM, föreståndare Pingst FFS