I Sändaren 4/2020 svarar Ingvar Solberg på mina synpunkter på myt och historia med att citera vad Paulus skrev i 1 Kor. 15:17-19. Förvisso trodde aposteln så. Men Paulus var lika viss om att Jesus skulle, som fysisk gestalt, återkomma, innan hans egna lärjungar dött. Än i dag finns de som är övertygade om att Jesus när som helst skall, som fysisk person, återuppstå och, som ett tragiskt exempel på denna tro, gifta sig med en särskilt troende kvinna.

Det förefaller som att Ingvar delar den uppfattning om myt som jag bemötts med otaliga gånger från gudsförnekande människor. Man brukar hävda att myterna bara är lögnaktiga sagor som de troende hittat på. Som någon skäggig gubbe i någon forntida grotta försökt använda för att utöva makt. Man tycks föreställa sig att forntidens människor redan hyste någon närmast nutida vetenskaplig världsbild. Men de förvetenskapliga tänkarna, hur kloka de än var, saknade både mikroskop och teleskop.

Myten har andra källor. I min söndagsskolbibel (1917) läste jag att Herrens ord kom till Abraham i en syn, det vill säga i en uppenbarelse. Jakob upplevde himlastegen, och änglarna på den, i en dröm om natten. Jag gissar att de änglar han såg inte hade några vingar, eftersom de behövde en stege. Myterna är gåvor som hjälpte oss att tidigt i vår utveckling förstå vad det är att vara människa och hur vi bör leva. Många myter har oftast en bakgrund i drömmen, i syn- eller hörselvisioner. Så också för Paulus. Jag är tacksam för att Paulus, som så tydligt talade om för sin samtid, och särskilt för alla som han ledde fram till tron på Jesus, vad denna tro bör betyda i en utsatt samtid, kunde ta miste om Jesu kroppsliga återkomst. En och annan har upplevt sig, eller gjort anspråk på att vara, den uppståndne Jesus utan att bli accepterad. I stället för att vänta oss hans jordiska uppståndelse bör vi, som Jesus själv sade, leva i minnet av honom och hans gärningar. Paulus talar ju också om att församlingen av kristna bekännare är den åter levande Herren. ”Nu är ni Kristi kropp och hans lemmar, var och en i sin mån” skriver han i 1 Kor 12:27, som strax därpå följs av det kapitlet som heter Kärlekens lov.

I Sändaren 11/2020 i år läser jag ett par insändare som jag finner tänkvärda. Det är Leif Nilssons fråga: Vart är Equmeniakyrkan på väg? Det intressanta med vägar är de leder åt två håll. Beroende av vart man vill leder varje väg framåt eller tillbaka. Man måste välja att gå framåt eller bakåt. För bägge valen kan det finnas skäl. Det är viktigt att vi gör val.

Den andra artikeln med rubriken ”Jag är kristen men inte sån…” av pastor Claes Eriksson gäller unga kristna som hånas eller anses ha en orimlig uppfattning om verkligheten, av typ ”krista tror inte på evolution,” eller ”krista är konservativa” det vill säga ”i grunden ett förakt mot sunt och rationellt tänkande.” Claes frågar sig om vi möjligen har en del i framväxten av denna förenklade och homogeniserande syn på troende… Jag misstänker det” skriver han.

De flesta av oss tycker om att iaktta soluppgång och solnedgång. Alla som fått gå i skolan vet att solen varken går upp eller ner utan med svinlande fart färdas genom universum. Upp- och nedgångarna beror på jordens rotation kring solen och att vad vi benämner som upp- och nedgång är bara en illusion.

Jag har trott och hoppats att bildandet av ett nytt kristet samfund skulle betyda att vi förstår att acceptera att vi människor har genom en årmiljoner lång process utvecklats till att förstå och kunna acceptera allt detta fanastiska, om oss själva, och att tid och rymd har gudomliga närmast obegripliga dimensioner. Jag är rädd att vi som gemenskap snarare väljer vägen tillbaka än framåt med ett tydligt accepterande av den nya världsbild om livet och tid/rymd som vetenskaperna presenterar.

Rolf Christoffersson