Hopp. Våra viktiga och stora ord behöver ständigt putsas, användas och djupna. Vi inte bara bekänner en tro, vi lever tron. Vi inte bara har ett hopp, vi är en del av detta hopp. Vi är inte bara älskade, vi lever den kärlek som förvandlar världen. Hoppet är det andra stora ordet jag vill fördjupa på denna plats.
Vi behöver hopp. För somliga är det en längtan om befrielse, för någon är det ett sista halmstrå men alla delar vi hoppet om en reparerad värld, helade relationer och helat liv. Detta är kyrkans berättelse om Jesus Kristus men för att den berättelsen skall kunna landa och inkarneras än tydligare och oftare behöver vi fortsätta förändra vår självbild och vårt anslag. Från att vara en isolerad rörelse som mest berör dem som ”kvalificerat” sig och levt upp till förväntningar och de tänkta kraven – till att bli en kyrka för alla, en kyrka som bejakar den längtan varje människa har, enskilt och tillsammans. Vägen dit är att betona och lyfta hoppet som så desperat behövs i vår värld i vår tid.
Trogen evangeliet
Vi bekänner att Jesus är världens hopp, att Jesus är mitt och ditt personliga hopp . Den som inte har något hopp slutar bry sig eller dör. Vad finns det för mening utan hopp? En modig kyrkas uppgift är att vara trogen evangeliet och tala om hopp för varje människa och befrielse för alla! Där finns relevans och autenticitet när vi kan leva och tala hopp in i det som är våra gemensamma stora och relevanta frågor. Det som rör integration, människors lika värde och värdighet, mänskliga rättigheter, klimatutmaningar och fred.
Den interna debatten inte vacker
Att vara relevanta står ofta i direkt motsats till att vara interna. Jag möter fler människor som tappat tron på kyrkan än som tappat tron på Gud. Och när man ser kommentarsfält på kristna webbsidor är det lätt att undra vad vi håller på med. Vår interna debatt är inte vacker. Vi respekterar inte varandra och använder inte sällan bibeln mer som verktyg eller vapen och inte som vår gemensamma väg. Det står i skriften att om vi tiger så skall stenarna ropa och andra, de utanför kyrkans tankevärld, gestaltar ibland mera hopp i världen än vad kyrkan är och gör. Det utmanar oss och manar oss vidare. Att tala om hopp för alla, om en Gud som så kompromisslöst står på varje människas sida att Gud i Jesus Kristus dör och uppstår för alla, spränger alla gränser – inte ens döden kunde rå på den kärlek som bär världen.
Löftet gäller alla
Det är därför dags att än tydligare höja våra röster, att göra det i frågorna som är våra gemensamma utifrån övertygelsen att alla redan hör samman i Kristus, att löftet gäller alla och att det finns hopp för vår värld! Andens kraft – eller längtan och nyfikenhet om vi hellre vill kalla det så – driver människor till möten. Det är en annan tidsanda i vårt land än för bara några år sedan. Det finns inte bara en allmänt andlig öppenhet utan också en nyfikenhet på hur den kristna kyrkan i vår tid beskriver och delar bilden av Gud – men än mer att själv få smaka hoppet i Kristus, vilket syns tex i SvD:s varsamma och nyfikna reportage om Pilgrims höstmöte eller Josefin de Gregorios försvar av Gudstjänsten i SVT i samma tidning för några veckor sedan.
Det är därför dags att än tydligare höja våra röster, att göra det i frågorna som är våra gemensamma utifrån övertygelsen att alla redan hör samman i Kristus.
Dela hopp i och för vår tid. Det är att både räcka ut vår hand till den som behöver en hjälpande hand och samtidigt orka stå på livets främsta försvarsbarrikader. Vår Gud är personlig och global på samma gång. Omvändelse, helgelse och protest mot orättvisor och ofred är alla hoppets språk. I kärlek, vilket jag återkommer till nästa gång.
Lasse Svensson
kyrkoledare Equmeniakyrkan
LÄGG TILL NY KOMMENTAR