PERSPEKTIV. Med de nya föreslagna riktlinjerna riskerar svenskt bistånd att bli något helt annat än vad det varit. Förutom att människor runt om i världen får lida av konsekvenserna så kan det också komma att utmana det sätt som kyrkor vant sig vid att bedriva utvecklingsarbete på.
För femton år sedan hade jag tillsammans med sjuttiotal andra unga vuxna förmånen att tillbringa två veckor på Sida Partnership Forum i Härnösand. Vår gemensamma nämnare var att alla skulle resa ut någonstans i världen för att under 3–12 månader praktisera hos en lokal organisation som arbetade med utvecklingsarbete. Förutom att mötet med andra unga människor var otroligt givande så fick vi lära oss om Sveriges biståndsarbete och utmaningarna med utvecklingsarbete runt om i världen. När jag och min kompis senare på våren reste till Kenya var vi både ödmjuka inför det vi skulle möta och stolta över svenskt biståndsarbete. Den långa traditionen av partnerskap och civilsamhällesorganisationer som tillåtits att arbeta långsiktigt har möjliggjort strategiskt arbete som både engagerat människor på gräsrotsnivå i Sverige och framför allt att kanalisera resurser så att de har nått ut på gräsrotsnivå runt om i världen.
Gav vidgade perspektiv
För egen del fick jag se, lära och i viss mån också bidra, men det var främst mötena med människor som berörde. De gav mig vidgade perspektiv och hopp om att rätt riktade insatser faktiskt kan göra skillnad för både människor och samhällen. Organisationen jag praktiserade hos var inte särskilt stor och ur biståndssynpunkt var budgeten liten. Vid ett tillfälle kom representanter från ett av FN:s utvecklingsorgan på studiebesök och blev mycket imponerade av arbetet. När de mot slutet av besöket fick veta hur stor budgeten var tappade de nästan hakan. Det fanns inte i deras föreställningsvärld att det gick att få så stor effekt med så små medel.
Vid ett tillfälle kom representanter från ett av FN:s utvecklingsorgan på studiebesök och blev mycket imponerade av arbetet.
Men det är just detta som är fördelen med att arbeta på gräsrotsnivå. Genom att kapa antalet mellanled når större andel av medlen fram dit de gör verklig nytta. Det här har Sida och hela biståndssverige vetat länge. Det är därför stödet till civilsamhällets organisationer historiskt sett har varit så pass stort. Samtidigt är det ett stöd som minskat över tid då det anslaget som kanaliseras av civilsamhället inte räknats upp på mycket lång tid.
Hastigt påkommen förändring
Det som nu föreslås är att avtalen från Sida helt sägs upp med möjlighet för civilsamhällesorganisationerna att sedan söka medel. Förutom osäkerheten det skapar riskerar nu samtliga organisationer att i sin tur behöva säga upp sina lokala avtal. Utifrån ser det ut att vara en hastigt påkommen och mindre genomtänkt förändring med stor risk att det slå fel. I just detta fall rycker det också bort förutsättningarna radikalt för de biståndsorganisationer som under decennier utvecklat sina arbetssätt efter både rådande förutsättningar och de metoder som gett gott resultat.
För Diakonia och Svenska Missionsrådet skulle förslagen kunna innebära att den stora majoriteten av utvecklingsarbetet riskerar att försvinna. Vilket i sin tur skulle innebära att helheten av Equmeniakyrkans mission tappar stora delar av sitt utvecklingsarbete.
Svenskt biståndsarbete
Hur påverkar detta trovärdigheten för kyrkor och kristna organisationer som hävdar att diakoni och mission måste gå hand i hand? Detta kan vi fundera på samtidigt som vi försvarar och står upp för svenskt biståndsarbete. För det är få saker jag är så stolt över som svensk som traditionen av 1procent till bistånd och nära samverkan med civila biståndsorganisationer. Medel som i stor utsträckning går till arbete på gräsrotsnivå som faktiskt gör skillnad för människors liv och därmed gör världen till en bättre plats. Helt i linje med Guds mission.
Marcus Lind
generalsekreterare Equmenia
LÄGG TILL NY KOMMENTAR