Ordet säger något viktigt om församlingen. Det är i det personliga mötet, som Guds ande verkar och där vi får kraft att växa och gå vidare i vårt andliga och praktiska liv. Det räcker i längden inte med aldrig så många gudstjänster på internet, eller med förslag på egna andakter framför en stängd kyrkdörr. Det kan aldrig ersätta den personliga kontakten och närvaron i kyrkan.

Coronarestriktionerna har inneburit en stor förändring och rent av sorg för oss äldre i församlingen. Vi är många som fortfarande är aktiva och friska, och som har varit en stor del av de trognaste besökarna på förmiddagsgudstjänsterna, men som nu inte får vara med. Själv är jag medlem i Equmeniakyrkan i Rimforsa, en församling med cirka 170 medlemmar. I sommar har vi firat gudstjänst tillsammans men på behörigt avstånd i kyrkparken, och druckit kyrkkaffe med egen kaffekorg. Då har det känts riktigt bra. Vi har aldrig varit över 50 personer.

Inför hösten tror jag, att det är helt nödvändigt, att vi hittar former för att fira gudstjänst tillsammans i våra kyrkor, och om möjligt inne i kyrksalen. Det gäller att tänka nytt. I många församlingar är själva kyrkorummen anpassade för flera än vi brukar vara, och det är en tillgång nu. Högt till tak är bra, och är det gott om plats och om man håller avstånd, är riskerna nog inte större inne än ute. Vi har lärt oss en del på vägen. I början vågade vi knappt gå ut och promenera i sällskap. Det kanske går att reservera en del av kyrkorummet för oss friska i riskgrupp. Vi blir säkert inga enorma mängder. Många äldre bedömer ändå, att det är för osäkert att komma till kyrkan. Man kan öppna upp till ”lilla” salen. Konfirmanderna sitter nog gärna på läktaren. Vid kyrkkaffet kan vi sprida ut oss och reservera ett par bord för 70+. Vi kan ha eget fika med. Givetvis kan vi använda kyrksalen även till annat som kyrkkaffen, bönegrupper, studiegrupper och självklart mindre andakter.

Jag tänker nu mera utifrån mindre församlingars perspektiv. Naturligtvis är det också beroende av hur många vi normalt brukar vara på en gudstjänst, men antalet blir säkert inte lika stort som vanligt. I större församlingar får man förstås tänka på annat sätt. Kanske dubblera gudstjänsten. Poängen är att inte dela upp deltagare i under 70 år och friska 70+, utan ha gudstjänster för högst 50 pers, där båda grupperna är välkomna.

Om inte vi äldre ska känna oss som offer och bli passiva, måste även vi få energi och kraft av att träffa övriga församlingsmedlemmar på gudstjänster och i andra sammanhang. Vi kan säkert driva en del aktiviteter själva, men vi måste känna att det finns kanaler och möjligheter till det.

Låt oss hjälpas åt att göra det bästa av situationen och tänka kreativt, både äldre och yngre. Väl mött i Equmeniakyrkan i höst.

Els-Mari Borg

Rimforsa