I perioder har hoppet tänts och vi har sett ljuset i tunneln för att snart därpå få hoppet släckt genom ytterligare en virusvåg och nya begränsningar.

Vittnesbördet från församlingar och dess medarbetare är att alla förändringar och tvära kast har skapat en stor trötthet. När inget är som vanligt – och dessutom under en så lång tid som två år – då påverkar det allt och alla.

Men nu har det vi längtat efter och bett om äntligen skett:

Folkhälsomyndigheten har omvärderat covid-19 till att inte längre vara samhällsfarlig och allmänfarlig sjukdom. Det betyder inte att pandemin är över. Men det betyder att vi kan leva med pandemin, säger Folkhälsomyndighetens generalsekreterare Karin Tegmark Wisell.

Men detta äntligen betyder inte att allt nu blir som vanligt, så som det brukade vara. Hela samhället, kyrkor och församlingar, har varit med om en kris. Och den som varit med om en kris vet att det inte går att återvända till en plats före den omvälvande erfarenheten. Det finns bara en väg vidare och det är framåt. Inte genom att fortsätta som om ingenting har hänt, utan genom reflektion och bearbetning och så småningom genom att internalisera erfarenheter som kan bidra till en utveckling.

Kris och utveckling är radarpar. Men inte per automatik, det behövs en brygga mellan dem, ett arbete för att krisen ska bidra med viktigt lärande och nyorientering.

Att vi har saknat kyrkkaffe och nattvardsfiranden som satts på paus är inte ett uttryck för sentimentalitet. Det blottlägger djupare längtor. Kyrkan är gemenskap. Född och formad av den treenige Guden som själv är gemenskap. Genom tro och dop är vi förenade med Gud och varandra, ett liv som vi lever, gestaltar och utforskar tillsammans. Det fysiska mötet är centralt och ­något som aldrig så många Zoom- och Teams-länkar kan ersätta. Vi har under pågående kris påmints om att ensamhet är en djupt existentiell fråga.

Innan pandemin bröt ut formulerades en motion till kyrkokonferensen 2020 om en strategi för att utveckla digitalt lärande. ­Motionären menade att Equmenia­kyrkan i pedagogiskt avseende befann sig i ett annat sekel, på 1800-talet. Någon strategi togs inte fram, det hanns inte med eftersom vi alla hade fullt upp med nödvändighet respondera på en ny verklighet.

Det som behövs nu är samtal, reflektion och kanske omvärdering av hur gemenskap kan ­gestaltas i den nya normala ­världen.

Det finns vinster med digitaliseringen som den snabba ofrivilliga omställningen har visat: reducerat resande minskar både klimatavtryck, spar ekonomi och tid som kan användas bättre. Vi har lärt oss att digitalisering skapar större räckvidd genom att gudstjänster och andra ­uttryck för evangeliets delande blir mångt mer offentligt online, och det finns vittnesbörd om församlingar som växer digitalt med människor som inte förhåller sig till kyrkan som en lokal händelse.

En av alla frågor för att röra sig från kris till utveckling: Vad av digitalt lärandet ska bli kvar och utvecklas och när är det ­fysiska mötet omistligt för att förmedla, fostra och fördjupa ett kristet liv?

Joakim Hagerius, biträdande kyrkoledare i Equmeniakyrkan
sandaren@sandaren.se