I dag har en kyrka med rötter i väckelsens tid en särskild kallelse att också, och framförallt, vara en kyrka i sin egen tid, skriver kyrkoledare Lasse Svensson.
I möten med församlingar de senaste tio åren, men också nu när jag reser runt för att spela in Lasse möter, blir det många spännande och viktiga samtal om allt bra som sker men också det som är svårare. Det finns några tema som går igen och ett sådant handlar om församlingens identitet och uppdrag, vilket också är en anledning till att vi lyfter frågan om identitet i kyrkoledarbrevet Färdplan.
Finns ett spänningsfält
Vår identitet relaterar till våra rötter i väckelsens tid men också till den kyrka vi är i dag – en kyrka ”i sin tid” (Färdplan s 35). Det finns ett spänningsfält här både inom församlingen men också i mötet med andra. Vi är en kyrka som betonar den personliga tron och relationen med Gud men vi är också ”kyrkan mitt i byn” i en kontext som inte självklart relaterar till innanför och utanför. Man är med i något av intresse, när man känner behov eller kanske för att barnen finns där.
Förr valde vi noga vad vi var medlemmar i och lät det forma oss med en livslång identitet. Det kunde handla om politiskt parti, kyrklig tillhörighet, nykterhetsrörelse eller något annat. I dag har medlemsbegreppet förändrats till att också handla om Rusta och HM.
Särskiljande leverne
Vad särskiljer då den som är medlem i en församling i dag? Förr kunde det på ytan vara tydligt genom att särskiljande leverne där man inte drack alkohol, rökte, gick på bio etcetera. Inte mycket av detta finns kvar. Man gick till kyrkan minst en dag i veckan – i dag går många i större utsträckning än tidigare när vi inte har något annat för oss. Att i dag bli medlem i till exempel Equmeniakyrkan innebär inte självklart en livsstilsförändring i det yttre.
Det handlar självfallet om insidan. Men när inte det som vi tidigare sett som tydliga markörer finns är det svårare att avgöra om någon är ”med på vägen”. Det kan också göra det svårare för den enskilde att avgöra för egen del var man står.
Jag minns ett möte i en församling för några år sedan. En person jag talade med sa att hon börjat komma till församlingen för att dottern var med i verksamheten och så sa hon lite i förbigående ”det var innan jag var frälst”. Jag frågade då om hon var det nu vilket hon enkelt svarade ja på. Jag frågade – kanske något framfusigt – hur hon visste det, varpå svaret igen självklart kom: ”Det har pastorn talat om för mig”. Jag tyckte det var vackert. Pastorn hade hjälp till att tolka situationen och definiera ett sammanhang.
Bekräfta människor livsval
Detta tror jag oftare blir vårt uppdrag i vår tid. Bekräfta människors livsval, deras tillhörighet till både gemenskapen och till Gud själv. Då går vi tillsammans med Jesus såsom lärjungarna som både bekände sig till honom och gick med honom och levde sina liv i efterföljd. Att vara medlem är att vara medvandrare. Detta berör oss både som grupp och som enskilda. På det sättet blir vår gemensamma tro en bekräftelse också för den enskilda, tillsammans går vi Guds väg. Det blir mindre av det statiska innanför eller utanför. Vi är alla på väg, och den vägen går vi tillsammans. Vi går i de fotspår som de som gått före lämnat men i tro och uttryck som måste levas och tydas i varje tid.
På så sätt är vi en kyrka där mötet med Jesus Kristus förvandlar mig, dig och världen. Vårt medlemskap erbjuder detta större värde, och det kan inte enkelt bytas ut eller ersättas. Det är själva meningen med varje människas liv att gå Guds väg, och det betyder något för varje steg vi tar.
Lasse Svensson
kyrkoledare Equmeniakyrkan
LÄGG TILL NY KOMMENTAR