I firandena finns ingen ­anledning att stanna vid nostalgi

I innevarande vecka firas ­också 175-årsminnet av den första frikyrkoförsamlingens bildande i Vallersvik när en liten grupp människor döptes och en gemenskap etablerades där varje kvinna och man hade var sin röst. Ett halvt sekel innan allmän rösträtt infördes i Sverige.

Är det viktigt att högtidlighålla minnet av händelser som dessa eller ska vi lämna det som varit och se framåt? Det är inte antingen eller: att minnas eller se framåt, utan både ock: att minnas och se framåt.

Går att minnas på olika sätt

Minnet är viktigt för kristen tro, men det går att minnas på olika sätt. Ett av dessa sätt är att minnas nostalgiskt och längta tillbaka till något som varit, till en guldålder för 50 år sedan, för 175 år sedan eller för 2000 år sedan på Apostlagärningarnas tid. Men det finns ingen sådan guldålder, och även om det hade funnits så hade det inte varit möjligt att göra en tidsresa dit på ett meningsfullt sätt. Vi lever alla i vår tid och det är som det ska vara.

Samtidigt är minnet omistligt i kristet liv eftersom det kan ha en annan mycket viktigare funktion än nostalgi. Denna minnets funktion beskriver Erik Varden, trappistmunk och katolsk ­biskop av Trondheim, i sin bok Allt som är värt att minnas (Silentum, 2020).

Löften till tidigare generationer

Varden återger Moses diskussion med Gud när Moses hänvisar till löften som Gud har slutit med tidigare generationer, och Moses menar att dessa löften förbinder generationer genom Guds löften. Om Gud lovat sin närvaro till fäderna så gäller denna närvaro också för Moses och folket Israel. Och när Moses påminner folket om detta händer något märkligt. Varden skriver: ”Den linjära tidens gränser överskrids genom en samupplevd anamnes. Tillsammans ställs vi inför det förflutnas förbryllande närvaro.” På motsvarande sätt är det viktigt för Moses att hjälpa folket att bevara minnet av slaveriet för att inte deras nya situation med fred och välstånd ska göra dem hårda och kärlekslösa.

Att bevara minnet förseglar ett samhällskontrakt och grundar en samhällsordning som vilar på en strukturerad barmhärtighetsförvaltning, skriver Varden och förklarar att detsamma gäller alla troende: ”I den mån jag träder in i den bibliska åminnelsens logik och flöde kommer jag att upptäcka att jag, som i flera avseenden är fri, inte alltid har varit det”.

Viktigare funktion än nostalgi

På liknande sätt kan åminnelsens logik överföras på kyrkans historia och därmed kan också Equmeniakyrkans många jubileer få en mycket viktigare funktion än nostalgi.

När den nytillträdde Kungen ville besöka Hedlundakyrkan i Umeå på sin Eriksgata på 1970-talet var det för att den moderna sortens frikyrka skapade intresse. När första spadtagen togs för Tenstakyrkan för 50 år sedan var det ett resultat av beslutsföra kvinnor och män som vågade risken. Och när den första frikyrkoförsamlingen bildades för 175 år sedan bröts ny mark.

I Equmeniakyrkan är dessa berättelser vår gemensamma historia, en åminnelse som uppfordrar oss alla att som kristen församling vara en samhälls­angelägenhet, till mod att grunda nya församlingar och bygga kyrkor, och att i vår tid inte bara bevara demokrati och delaktighet utan vara pionjärer för evangeliets skull. Så hör minnet och framtiden ihop.

Joakim Hagerius
biträdande kyrkoledare Equmeniakyrkan