I Sändaren 25 / 2020 svarar mig Nisse Andreasson att ”Det jag skrev tidigare om att avstå från att säga emot, syftade egentligen till en mera lyssnande attityd”. Att lyssna till min mot(?)-part är givetvis första steget. Men outtalade (och uttalade) föreställningar om tolkningsföreträde i kyrkan gör att den som uttalar sig mest ”trosvisst” ofta står helt oemotsagd. Den tystnaden önskar jag att vi bröt.

Som Sune Fahlgren så väl uttryckte i sin ledare (Sändaren 27/2020): ”Nu är hög tid att blåsa liv i det frikyrkliga arvet av ifrågasättande, livliga debatter och en tydlig åtskillnad mellan sak och person”. För att trotsa Paulus ord; ingen ska tiga i församlingen!

Det jag hela tiden har velat lyfta fram är nödvändigheten av att vi slutar att möta ståndpunkter vi inte delar med ett socialt anpassat bifall eller lydig tystnad. Lyssnandet behövs, som Nisse så riktigt påpekar. Men det är lika nödvändigt att vi också respekterar oss själva så pass att vi också förväntar oss att bli lyssnade på, och att vi vågar ifrågasätta varje uttalat eller outtalat tolkningsföreträde.'

Claes Eriksson,

Equmeniakyrkan Hallsberg