Den 19 februari släppte Sveriges Kristna Råd rapporten ”Unga troende i samhället”, med underrubriken tillika slutsatsen ”Varannan kristen ungdom upplever sig kränkt för sin tro”. För att vara en ganska kort rapport ger den underlag för mycket att fundera över. Men det ur min synvinkel mest intressanta med den här rapporten är avsnittet som fått rubriken ”Homogeniserande syn på troende ungdomar”. Där lyfter rapporten fram att troende elever ofta kan möta stereotypa bilder av kristen tro. ”En av informanterna beskriver det på detta sätt: Visserligen är det svårt att måla en rättvis bild av en religion, de är så komplexa, men det var heller inte enkelt att säga emot dem. Många gånger ville jag säga, ’Jag är kristen, men jag är inte sån...’ både under religions- och naturlektioner. Ibland gjorde jag det i bland inte. Ibland kunde läraren/klasskamraterna acceptera, ibland inte.”

Den överförenklade verklighetsbeskrivning vi ser här, den som drar alla troende över en kam och till exempel säger ”kristna tror inte på evolution” eller ”kristna är konservativa” är i grunden ett förakt mot sunt och rationellt tänkande. Det är i skolans intresse att motarbeta alla sådana tendenser, främst hos lärarkåren men också bland eleverna. Men skolan är inte främmande för behovet att upptäcka och stoppa kränkande handlingar. Skolan är den instans vi samtalar och samarbetar med, inte en motståndare vi ställer till svars. Vi bygger inte samhället mot varann, utan med varann.

Därför vill jag också vända blicken mot oss själva som Kyrka, och fråga om vi möjligen har en del i framväxten av denna förenklade och homogeniserande syn på troende? Har vi möjligen, genom vårt agerande bundit ris åt egen rygg?

Jag misstänker det. Misstanken förstärks något av min känsla att det jag nu ska säga är något provocerande. Särskilt i en kyrka vars namn anspelar på ekumenik.

För om den citerade informanten vill säga ”Jag är kristen, men jag är inte sån...”, hur hjälper det henne om vi som ekumeniskt sinnade kyrkor hellre säger att vi är som alla andra kyrkor?

Hur hjälper vi den genomsnittlige, sekulariserade svensken att förstå att religion är komplext och allt annat än enhetligt om vi jämt, för den ekumeniska sammanhållningens skull, talar tyst om olikheterna?

I Johannes 17 ber Jesus: ”Jag ber att de alla skall bli ett och att liksom du, fader, är i mig och jag i dig, också de skall vara i oss. Då skall världen tro på att du har sänt mig.”. Ekumenikens bibelord nummer ett.

Men har vi kanske tagit oss an de orden genom att praktisera låtsad enhet? Har vi tolkat det som att det är viktigt att synas vara eniga? Och att vi därför måste sopa meningsskiljaktigheterna under mattan?

Resultatet har i vilket fall inte blivit att hela världen tror. Resultatet har blivit ett samhälle som drar oss alla över en kam, och kristna elever som vill säga ”Jag är kristen, men jag är inte sån...”, men som kanske av ekumeniska hänsyn väljer att tiga.

Är det värt det? Jag tycker inte det!

CLAES ERIKSSON, Equmeniakyrkan Hallsberg