Enligt min uppfattning hade församlingsledningen med pastorn som drivande kraft, beslutat att genomföra en teologisk förändring kring synen på äktenskap. Betelkyrkan skulle bli inkluderande – det vill säga acceptera och genomföra vigslar även för sam­könade par.

Målet var redan satt

Det finns en del att säga om processen som ledde fram till beslutet. För mig var det uppenbart att målet redan var satt – äktenskapssynen skulle förändras – och processen dit var i huvudsak en process att förankra denna nya syn, även om det offentligt lät som om beslutet ännu inte var taget. Men för mig, som har en traditionellt kristen syn på äktenskapet, ledde processen till en brytning. Jag blev kallad ond, en församlingsmedlem försökte ställa diagnos på mig under ett samtal när jag framhärdade i min syn, pastorn vägrade ge mig ordet under samma samtalskväll.

Ingen marginell förflyttning

För mig är det som nu sker i allt större delar av de lutherska kyrkorna ingen marginell förflyttning av teologisk uppfattning. Det handlar inte i förstone om ”inkludering”. Jag ser det mer som en förändring av grunderna för själva religionen kristendom. Det berör Guds skapelse – gjorde Han fel när Han skapade oss till kvinna och man? Även synen på människan som skapare eller skapad, om synd och nåd och därmed också om Jesus är relevant eller obsolet blir en följd av förändringen. Blir Jesus mer ett mänskligt föredöme än Guds son? Och synden – den personliga – är den ens något att prata om?

Förflackat kärleksbegrepp

För mig blir skiftet tydligt. Den moral och de normer som har sina rötter i Bibelns budskap må kännas daterade i dagens progressiva miljö, men kanske är de nödvändiga för att värna kristendomens kärna. En kärna som är större än ett alltmer förflackat kärleksbegrepp.

Jag lämnade min kyrka efter den där samtalskvällen. Och jag har aldrig återvänt. Saknar jag församlingen? Svaret är självklart. Betelkyrkan var mitt hem från de sena tonåren och genom både glädje och sorg, arbete och vila under 40 år.

Men kommer jag att komma tillbaka? Jag tror inte det.

Visst spelar min syn på församlingens teologiska val roll. Men i en levande församling borde sådana skillnader kunna hanteras. Kanske kunde det till och med vara så att vi kunde berika varandra i samtal även om svåra och djupa frågor. Men jag känner ingen sådan vilja från församlingen. Jag känner faktiskt ingenting.

Dagen då jag lämnade församlingsmötet stängdes dörrarna till Betelkyrkan. Blev jag en ”persona non grata” med mina besvärliga åsikter, eller var det bara en vanlig del av hur en församling fungerar? Går du inte på 11-gudstjänsten eller finns med i någon arbetsgrupp är du inte heller en del av gemenskapen?

Dagen då jag lämnade församlingsmötet stängdes dörrarna till Betelkyrkan.

Visst fick jag massutskicken via epost och begäran om ekonomiskt stöd under sommaren. Men sedan? Vad blev kvar? Vad var församlingen egentligen?

En förening bland andra

Jag kan inte annat än landa i att den församling jag trodde var en del av Guds församling här på jorden egentligen inte är något annat än en förening bland andra. Kanske tror de (vi) som går där på något eller någon. Men så där lagom. Det får inte påverka ­livet i övrigt, det liv som är det viktiga – jobbet, familjen, resorna, upplevelserna, sommarstugan, livsstilen eller identifikationen… Och den vänskap som jag trodde var både djupare och starkare än i andra föreningar, den visar sig vara lika tunn och tillfällig som den i partiet, idrottsföreningen, grannskapet.

Så vad återstår? Ett liv bland de avsidestagna, lyssnande på radiogudstjänsterna, kvarvarande allt passivare medlem? Ett anslutande till den närmaste kyrkan – för min del en församling inom Svenska kyrkan, teologin är ju i princip densamma? Eller en konversion till den katolska kyrka som ännu står för de delar av den traditionella kristna teologin som jag menar är central för kristen tro?

Oavsett så blir det med en känsla av sorgsenhet över att den församling och det liv jag gett den inte var mer än det var. Jag trodde det var en församling, en del av Kristi kropp med oss alla som viktiga delar. Men den visade sig inte vara mer än en förening bland andra.

Staffan Werme
Örebro

SVAR: Självklart att kunna ha en avvikande uppfattning

Det är smärtsamt att läsa hur Staffan Werme upplevt processen omkring att ändra formulering angående vigsel i vår församlingsordning (Sändaren 45/2022. Rubrik  ”Jag trodde det var mer än en förening”). Även om det egentligen inte är så här jag vill föra en dialog, så vill jag ändå svara på det som Staffan skriver i sin insändare. Jag gör det eftersom jag tror på samtalet och att det som Staffan tar upp kan vara av intresse för fler församlingar som befinner sig i samma situation.

Hösten 2018 inkom en motion till församlingen från en medlem där önskemålet var att församlingen skulle ändra sin församlingsordning på så sätt att även samkönade vigslar skulle vara möjliga.
Med utgångspunkt från motionen så anordnades i början av 2019 en samtalskväll som inte var meningen att innehålla debatt. Under kvällen förde vi samtal, först i grupper och sedan alla tillsammans, där vi fick möjligheten att berätta hur vi såg på frågan om att förändra synen på med vilka vi ville fira vigselgudstjänst i vår församling.

Samtalet fortsatte sedan i styrelsen och förtroenderådet och i november samma år hade vi dels en samtalskväll, med besök av Stefan Gustavsson (Apologia) som fick framföra sin syn på frågan om samkönade äktenskap, och dels ett panelsamtal som anordnades av Ekumeniska grupperna för hbtq-personer (Ekho).
I januari 2020 presenterades förslaget till förändring av församlingsordningen. Formulering löd ”Möjlighet till vigsel erbjuds de som i Sverige har laglig rätt att vigas.”. Denna formulering antogs sedan vid årsmöte i februari och bekräftades vid efterföljande församlingsmöte i september 2020.

Olika åsikter och bibeltolkningar

Rakt igenom denna process (som för majoriteten av de som deltagit i samtal och beslut började långt tidigare) så har det funnits och finns olika åsikter, synsätt och bibeltolkningar.
Det svåra med all form av demokrati är ju ofta att i frågor där man känner sig vara i minoritet kan upplevelsen bli att det går för fort och att man inte blir lyssnad på. Speciellt när det handlar om frågor som ligger nära hjärtat. Det som ytterligare komplicerar just den här frågan är att det även för de som drev på processen handlar om hjärtefrågor. Människor som ligger nära deras hjärtan – barn, kusiner, syskon etcetera.

Berika varandra

Så hur gör vi då när vi ställs inför frågor där vi inte delar åsikt? Det är något som resulterat i många smärtsamma splittringar genom kyrkans historia. Vår vilja är att vi i församlingen ska berika varandra i samtal kring svåra och djupa frågor, som Staffan skriver. Det går naturligtvis inte att lova att alla i församlingsgemenskapen på allt sätt kommer att hålla med om vars och ens alla åsikter eller tolkningar, men ärliga samtal och öppenhet för att få ha avvikande uppfattning ser jag som en självklarhet.
Jag tror på en församling som i ärlighet vill dela det som berör och som känns viktigt i det liv som pågår. Jag tror på en församling som med Guds hjälp lyssnar på varandra, respekterar och tillåter varandras olikheter.

Med vänlig hälsning:

Magnus Kronberg
pastor och föreståndare
örebro Första Baptistförsamling
Betelkyrkan