Jag vill tillhöra en sårbar ­församling inte ett skyltfönster

Han frågar, ”är de (församlingarna) beredda att förnya sina gudstjänster, erbjuda livsnära smågrupper och förkunna Jesus i ett öppet välkomnande gemenskap med engagerad och innerlig andlighet”?

Försöka hitta tillbaka till källorna

Men vad är det vi har försökt tiderna igenom om inte just detta? Vi måste fråga oss, vad ligger i det nya, som Hagevi skriver? Det är väl inte att upprepa oss ständigt och jämt, utan snarare försöka hitta tillbaka till källorna och då hela evangeliets bredd, där framför allt diakonin får spela sin betydelsefulla roll.

Kanske också fundera över församlingars maktstrukturer, kotterier, kulturer och gemenskaper, som är väsenskilt ifrån det vi säger oss vara.

Om jag förstår Hagevi rätt, så ­efterlyser han en mer tydlig ­Jesusförkunnelse. Vad det nu är? Jag har varit pastor i Svenska Missionskyrkan/Equmeniakyrkan i 54 år. Jag kan gå i god för att den största lidelsen jag har haft som predikant är att förkunna Jesus Kristus i hela sin fullhet, om det nu är möjligt? Han är nämligen så mycket mer, så mina lodlinor räcker inte till.

Tillrättalagd Kristus

Men det skall erkännas att ibland känner jag av en tillrättalagd Kristus i förkunnelsen, som bara appellerar till att jag skall må bra. Inte är det väl den förkunnelsen Hagevi efterlyser, eller? Frank Mangs fick frågan en gång, varför hans förkunnelse hade nått en sådan framgång. Hans svar blev; ”Jo, sår har lagts till sår.”

I det svaret, tror jag, ligger mycket av hemligheten, nämligen att få brottas med sin egen sårbarhet och få brottas med den Helige. Det är endast i det mötet nåden blir stor och trons relevans blir ett med mig. Då upphör tänkandet innanför och utanför, som jag på nytt hör från predikostolar. Den dyra nåden räcks till oss alla, vare sig vi är med i kyrka eller inte.

Det är en sårbar församling jag vill tillhöra, i stället för det skyltfönster som en del församlingar visar upp som framgång. Just i detta kan människor ställas utanför. De passar inte in, men inte bara det, det finns ­exempel på att människor med flyttningsbetyg vägras medlems­skap. Det sker förmodligen för att bilden får inte störas och ärligheten och det öppna samtalet får inte utrymme för då kan bristerna avslöjas.

Radikal förnyelse

Visst behövs en radikal förnyelse i våra församlingar. Det håller inte längre att säga, ”kom som du är och bli som vi”. Det vi framför allt också behöver i en tid som denna är en förnyelse av diakonin, kärlekens och om­sorgens evangelium. Ett evangelium människor förstår. Det sker genom kyrkans omvändelse till världen.

Men om diakonin finns inget nämnt i den enkät, som Hagevi hänvisar till. Den frågan är en ödesfråga för Equmeniakyrkan. Frågan är om inte diakonin är nödvändig både inåt i församlingarna och utåt i världen. Dess förvandlade kraft till omsorg och tjänst för medmänniskor i sin utsatthet få bli kyrkans kännetecken. Att se med ögon, som Jesus såg.

Till sist. Det berättas om den kände dirigenten med sitt möte med symfoniorkestern. Han tycktes aldrig bli nöjd med deras spelning, så irritationen spred sig. När han blev tillfrågad, varför han aldrig blev nöjd, svarade han: ”Det är något som fattas!” I det är förmodligen Magnus ­Hagevi och jag överens. Det är något som fattas.

Åke Nordqvist