I helgens avsnitt av programmet P3 Hemligheter sade program­ledaren att det känns som att ­döden hela tiden finns runt hörnet och att det är vår existens som står i centrum i alla nyheter som kablas ut. För de som är unga nu har en stor del av livet präglats av kriser, oro och hot om död. De vet nästan inget annat. Sedan artisten Einár mördades i höstas, endast 19 år gammal, har dessutom samtalen om skjutningar och gänguppgörelser krupit nedåt i åldrarna och skapat en oro hos många. Tillvaron upplevs helt enkelt hotfull av många anledningar.

Självklart varierar det från person till person hur mycket man grubblar över dessa frågor men min känsla är att det finns mycket oro hos både barn och ungdomar just nu. Hemma hos oss är det ofta vid nattning som frågorna från barnen kommer. Kommer ryssarna bomba? Hur hett kommer det vara på jorden när jag är vuxen? Var är Einár nu? Lyssnar verkligen Gud på våra böner?

I veckan som gick hade jag samtal med en 16-årig kille som har svårt att sova för att han tänker så mycket på döden och oroar sig för att han eller någon han älskar ska dö. Kan man verkligen tro på ett liv efter döden, frågade han mig, och vad står det egentligen i Bibeln om det?

När jag tänker på de här samtalen önskar jag att det skulle finnas ett vaccin mot den oro som präglar många unga. Men även om det inte finns något vaccin mot oro tror jag att vi som kyrka och enskilda kristna har en oerhört viktig roll i den här tiden. För det finns en större berättelse. Det finns hopp och tro trots nyhetsflödets allvar.

I förra veckans perspektivtext skrev kyrkoledare Lasse Svensson om Bibeln som en stor katedral där vi möter Gud. Min övertygelse är att vi ännu mer behöver öppna och tillgängliggöra den katedralen för den generation som växer upp nu. Vi behöver ge berättelserna vidare och tillsammans med de unga tolka vår samtid i ljuset av evangeliet.

I den undersökning om unga vuxna som Equmenia, Equmeniakyrkan och Teologiska högskolan gjorde för några år sedan ställdes frågan om man fått höra bibelns berättelser under sin uppväxt i vårt sammanhang. Hundra procent av de tillfrågade svarade ja på den frågan. Däremot svarade två tredjedelar att de ofta hade svårt att se kopplingen mellan bibelberättelserna och sina egna liv. Här har vi helt enkelt en utmaning.

Men den katedral som är Bibeln, är ju allt annat än ett ljuddämpat rum som håller alla störande moment utanför. Tvärtom. I denna katedral dånar livet med allt det rymmer. Där finns människor av kött och blod som kämpar med sig själva och livets omständigheter, precis som vi. Men framförallt hörs rösten från en Gud som älskar och vars kärlek ekar genom tiderna.

Jag kommer inte kunna bevisa för den 16-årige killen att det finns ett liv efter döden. Jag kommer aldrig kunna bestämma att mina barn ska tro. Men det jag kan göra är att dela Bibelns berättelser om den Gud som är trofast och som ska bevara oss i livets alla skiften. Berättelser att ta med genom livets toppar och dalar. Och när vi nu är inne i oxveckorna och en allmänt orolig tid, låt oss som församlingar och föreningar inte ge upp, utan kämpa på lite till. Inte minst för de ungas skull. Så att hoppet får bli starkare än oron, också i vår tid.

Carin Dernulf, generalsekreterare Equmenaia
carin.dernulf@equmenia.se