Pekka Mellergård konstaterar i sin senaste bok Hur kunde det gå så här långt? att hade det som i dag är den evangelikala högern i USA varit den enda form av kristen tro och bekännelse som existerade så skulle han inte ha varit kristen i dag.
Jag tror att det är många av oss som kan konstatera detsamma. Det händer inte så sällan att jag undviker att kalla mig kristen i vissa sammanhang därför att mångas föreställning om vad kristen tro är hämtar sina bilder och sin berättelse framförallt från vad massmedia berättar om de högerevangelikala kristna Trumpsupportarna i USA. En kristen berättelse som inte är ny men som blivit tydlig genom dessa gruppers entydiga stöd för Trump och en politik som står för något helt annat än vad många i dag uppfattar som kristet lärjungaskap.
Framgångsteologi
Ett tydligt släktskap finns här med det som vi i vårt land kallade framgångsteologi som lovade hälsa, välstånd och rikedom, en slags kristen tro som kanske lite vulgärt kan beskrivas som ”en tillbedjan av pengar”.
Men ett viktigt budskap i Pekka Mellergårds bok är att det finns också en annan berättelse om kristen tro och kristet liv. Utan den hade många av oss i dag inte varit kristna.
Så här kan vi läsa: ”Om kristen tro ska uppfattas ha någon relevans i samtiden och ha någonting att säga i relation till de utmaningar världen idag står inför, då måste kyrkan återvända till denne Jesus från Nasaret och i tro på den uppståndne Kristus våga bli en kyrka i solidarisk opposition och skapande utanförskap. Eller med andra ord: våga vara en anarkistisk kyrka i diaspora.”
Något av exilrörelser
Något som ofta försummats i den profana/sekulära historieskrivningen är den avgörande betydelse som väckelserörelser som till exempel den svenska frikyrkorörelsen spelat för utvecklingen av den moderna demokratin och det välfärdssamhälle som vi i dag känner igen i vårt land. I en mening var de något av exilrörelser som utgjorde spjutspetsarna in i framtiden, men motsvarande berättelser finns i olika länder över hela världen. Det handlar om kristna grupper som betonat självständighet från den politiska överhögheten och den dominerande kulturen. Inte så sällan också i konflikt med kyrkor som levt ett liv i symbios med staten.
Där tycker jag att Pekka Mellergårds avslutande kapitel om Kristen anarkism i diaspora har något viktigt att säga oss.
Arne Rasmusson forskare vid Göteborgs universitet har påvisat att en avgörande inflytande för förändring i demokratisk och progressiv riktning ofta spåras tillbaka till icke konformistisk protestantism och olika kristna väckelserörelser.
Mellergård konstaterar vidare; ”Den positiva effekt som kristna haft för utvecklingen av demokrati och religionsfrihet liksom förändring av kolonial politik har främst förmedlats av dissidenter och väckelsekristna, medan kyrkor nära kopplade till den politiska makten mera sällan spelar en sådan roll. Kristen tro verkar trivas bättre i exil och ett visst utanförskap än i maktens korridorer (…) åtminstone den kristna tro som gör skillnad till det bättre för någon mer än den enskilde troende. För att åter bli en trovärdig röst och en förmedlare av budskapet från den både korsfäste och uppståndne är det kanske dags för kyrkan att gå i exil.”
Om vi nu låter dessa citat bilda bakgrund för våra tankar om framtiden för oss som enskilda kristna men kanske framförallt för oss som kyrka. Vad innebär det?
Hur ser en kyrka i diaspora ut och vad utmärker denna i vår egen tid. Av historien vet vi vad som utmärkte kyrkan under väckelserörelsens storhetstid fram till någon gång i början av 1900- talet. Men hur ser den ut i dag? Kanske är det den frågan som behöver ställas. Och där tycker jag att Pekka Mellergårds avslutande kapitel om Kristen anarkism i diaspora har något viktigt att säga oss.
Bernt Wåhleman
LÄGG TILL NY KOMMENTAR