Det är stort och vackert att den samlade gemenskapen ber för och välsignar medarbetare som vi sedan tar emot som ledare i våra församlingar. Det visar på vår samhörighet som kyrka och vårt gemensamma ansvar i den ordinerade tjänsten. Kyrkan ger förtroende att leda och de ordinerade visar kyrkan förtroende genom att överlämna yrkesliv och tjänst till kyrkan.

Alldeles säkert är varje yrke är speciellt och har sina sidor. Så också pastorer och diakoner. Församling och kyrka som arbetsplats är fantastisk och komplicerad. Å ena sidan är den yttersta uppdragsgivaren, Gud, visserligen ständigt närvarande, men inte alltid synlig och påtaglig. Å andra sidan är arbetsgivaren församlingen mångfaldig i behov och önskemål. Att stå i församlingstjänst innebär att vara som mest i tjänst när andra är i fritid. Arbetsgivaren, församlingen, är också de som ska ledas. Omständigheter som ställer stora krav och är unik för arbetsgivare och arbetstagare i den ideella sektorn. Utan ett ömsesidigt förtroende är det närmast omöjligt att skapa en bra situation, men när det finns är det ett fantastiskt arbete att leva i.

Om bara ett par veckor kan vi se fram emot att restriktionerna lyfts bort. Folkhälsomyndigheten betonar att det inte handlar om att gå tillbaka till hur det var förut, men tak för att samla människor och krav på definierat avstånd behövs inte längre. Det är på nytt en omställningstid för församlingar vad gäller gudstjänstliv och verksamhet, och förändrar arbetsvillkoren för den som är i församlingens tjänst. Tidigt i pandemin skapades uttrycket att kyrkorna ställer inte in, vi ställer om. Och det hände sannerligen. Kreativiteten för digitala möten, gudstjänster, utomhusverksamhet, ringa-runt-rundor har varit enorm.

Behov av församlingsvård och själavård har varit högre än vanligt. Vi talar om en sorgskuld. Det är en stor mängd människor bakom statistiken över avlidna som vi inte har kunnat begrava och sörja som vi är vana. Existentiella frågor har fått ord på sig, och i en oviss tid behöver många en samtalspartner. Kyrkorna och dess medarbetare har behövts i högre grad och på annat sätt än tidigare. Pastorer och diakoner har predikat i närmast tomma lokaler framför en kamera utan samspelet med församlingen. Nya gudstjänstbesökare har dykt upp i den digitala världen samtidigt som gamla gudstjänstbesökare inte har hittat dit.

Nu står vi inför en ny period av omställning. Till det nya normala, som också är en tid för rannsakan. Vad ska startas upp och vad ska inte? Vad ska tas med av nya erfarenheter och vad ska inte?

Att restriktionerna släpps är fantastiskt. Det är samtidigt en omställning som påverkar oss alla, också den som står i församlingstjänst för en församling som inte har kunnat mötas under lång tid.

Equmeniakyrkans nationella kansli genomgår just nu en förändring där en enhet för ordinerade medarbetare och utbildning skapas för att stärka kyrkans gemensamma uppdrag att rekrytera, utbilda och skickliggöra till tjänst, ansvara för fortbildning för och omsorg om den ordinerade. Kyrkan har ett stort ansvar som mottagare av medarbetare.

Karin Wiborn,
biträdande kyrkoledare i Equmeniakyrkan