Det pågår krig, miljöförstöring och orättvisor i vår omvärld. I dessa sammanhang har också mänskliga relationer brutit samman.

Klimathotet är inte längre en spekulation utan ett faktum som världens forskare enats kring. Sedan FN konstaterat att det är människans utsläpp som orsakar temperaturhöjningen i världen så råder en ny tidräkning. När FN:s klimatrapport kom för något år sedan så var man enig om att utsläppen av koldioxid måste minska och detta inkluderar alla världens länder. Denna rapport är en förödande kritik mot 200 år av oreflekterad exploatering av vatten och luft.

Att kyrkan under århundraden haft så lite att säga kring hur vi handskas med Guds skapelse är verkligen en gåta. Visst, under senare år har det skrivits ett och annat manifest. Men för kyrkorna, de gamla etablerade liksom de yngre, har skapelse och miljö främst utgjort en poetisk fond och illustration av Guds storhet.

Synd, gudsförnekelse, botgöring och omvändelse är begrepp som sällan präglat kyrkans förhållande till människans rovdrift på skapelsen. Vi behöver läsa på om miljöhoten och teologin måste formuleras så att både hotet och hoppet får fäste i våra hjärtan. Människan är skapad till Guds avbild, inte till att vara konsument – det om något är en tanke att ta med när mål och ambitioner ska formuleras i kyrkans arbete för en bättre värld. Vi bär som människor ett unikt ansvar att vara Guds medarbetare, förvaltare och medskapare.

Ett starkare internationellt samarbete kunde bespara mänskligheten krigens, klimatets och konflikternas helvete. Naturligtvis har det civila samhället och kyrkan ett stort ansvar här. Vi måste fortsätta att kämpa för ett samhälle som bygger på en hållbar värdegrund utifrån kristna värderingar, vår historia och kultur.

Kyrkans kallelse och uppdrag står fast. Mer påträngande än tidigare är utmaningen att kyrkan i vår tid ska vara en profetisk röst. Det är en stor kallelse att väcka folk till insikt om vår delaktighet och ansvar för hela skapelsen.

Första onsdagen i mars är det askonsdag som inleder den fyrtio dagar långa fastetiden inför påsken. Fastan betyder botgöring, besinning och eftertanke. Man får pröva sitt liv och begrunda sina prioriteringar. Detta kan leda till att jag behöver säga förlåt, omvärdera mina beslut och ta ut en ny riktning.

Equmeniakyrkan utmanar nu till en klimatfasta som en del i Equmeniakyrkans arbete med miljö, klimat, rättvisa och fred. Detta är bra och en trovärdighetsfråga. Att fasta för klimatet är en symbolhandling men samtidigt ett sätt att tydliggöra en riktning vi vill gå för att minska vår negativa belastning på Guds skapelse. Klimatfastan kan innebära samåkning, åka kollektivt, mat, ordna med klädbytardag, sänka vår konsumtion, återbruk, avstå från saker som ökar halten av koldioxid och mycket mer. Detta är ett hoppets tecken!