Från sin barndom i Kina minns Xin konst, poesi och en fantastisk kultur. När hon som vuxen fick höra talas om situationen i Xinjiang ville hon göra sin första visning på Stockholms modevecka till en protest. På catwalken bar modellerna hennes vackra klänningar och skyltar med budskap som ”I stand with Afghanistan”, ”End uyghur forced labour” och ”The ultimate power we have is in unity” (Den ultimata makten vi har är enhet).

Visningen filmades och i början rullar ett budskap: ”Alla problem som orsakas av människor har sitt ursprung i att vi tror att vi är separerade… Det är på grund av det som vi gör djurförsök, förstör miljön, krigar mot varandra…. Istället behöver vi förstå att vi är sammanlänkade. Bara med den insikten kan vi agera på ett sådant sätt att vi håller oss på rätt sida av historien.”

Det låter som en programförklaring för ekumenik och kyrkornas kallelse – att gestalta enhet, gemenskap, samhörighet, så att världen kan få tro igen, och hopp. För tro och hopp behövs, och insikter om att vi inte är separerade, så vi slutar leva som vi vore det i relation till skapelsen, till konvertiten, den funktionshindrade, den papperslöse.

Det är inte lätt att tolka ut hur enhet bäst gestaltas, sammanlänkningen. Vi riskerar att hamna i nya konflikter. Det har varit tydligt när vi från Sveriges kristna råd uttryckt att vi självklart ska vaccinera oss, men att det måste vara möjligt att få utöva sin religion utan kontroll av vaccinationspass och ändå få fira gudstjänst smittsäkert.

I dessa dagar kommer också regeringen troligtvis att besluta om verkställighet av utvisningar till Afghanistan. Sveriges kyrkor och nätverket Rätt till tro har engagerat sig för konvertiters rätt att stanna. Fortsatt måste vi stå uthålliga i detta. Att tala om detta kommer också skapa konflikter.

I dagarna går teatern ”Sadland” på Stockholms kulturhus. Det är en gestaltning av vår ledsna tid, ungdomar som mår dåligt. I foldern står det ”Psykisk ohälsa handlar inte bara om gener eller dysfunktionella familjekonstellationer, det finns även en relation mellan samhällskroppen och det individuella psyket. Det finns få platser för möten med andra människor… och en brist på gemenskap i offentliga rum som inte uppmanar till konsumtion.”

Sådana platser och gemenskap behöver kyrkorna fortsatt erbjuda, som vilar i den evigt givna gudomliga gemenskap som kittar världen, försonar och kopplar ihop våra själar och kroppar med sig själv. Vi får själva fortsätta överlåta oss till den gemenskapen, så att vi lever i insikt, sammanlänkade utgivande, i detta nya nådens år.

Sofia Camnerin
sandaren@sandaren.se