Kyrkan ingen tävlingsarena för teologier

Jag har svårt att se att något nyhetsvärde vill infinna sig i en sådan observation. Snarare sprider sig lukten av en uppdelning av Kyrkan i vi och de.
Om så verkligen är fallet att de 18 procent som inte röstade på Piensoho i grunden har invändningar mot "att Piensoho vill sätta Jesus i centrum genom evangelisk teologi" så måste denna önskan rimligen saknas hos den kandidat till posten som de hellre hade sett. Men då krävs en ny tolkning av vad evangelisk betyder. För det torde vara en ytterst svår uppgift att leta fram en enda pastor eller diakon i Equmeniakyrkan som inte är evangelisk. Dessutom behövs en motivering till varför en av personerna i Treenigheten ska stå i centrum. Rimligen står Fader, Son och Ande tillsammans i centrum av vår tro, i Equmeniakyrkan såväl som i varje kyrka.

Uppriktiga och inlyssnande samtal

När det så kommer till Hagevis antagande gällande fördelningen mellan de "evangeliska" och de "liberala" i Equmeniakyrkan så känner jag mig tvungen att fråga om en kartläggning finns över teologisk hemvist för Equmeniakyrkans medlemmar. Jag hoppas inte det. Och om så inte är fallet är det vanskligt att uttala sig om minoriteter och majoriteter. Då är det mer fruktbart att fördjupa sig i uppriktiga och inlyssnande samtal om tro och teologi, och avstå från att med trubbiga statistiska uppskattningar definiera oss som ett "vi och de". Då kanske vi upptäcker de verkliga skälen till de skilda betoningar vi gör, och som oundvikligen kommer att finnas i varje kyrka.

Företagsfilosofisk förståelse

Som helhet framstår Hagevis ledare som ännu ett uttryck för en företagsfilosofisk förståelse av Kyrkan, som jag stöter på sorgligt ofta. Det jag undrar är; ska vi uttrycka vår tro med målet att tala uppriktigt, eller ska vi välja våra ord efter vad statistiska undersökningar visar vara bästa sättet att "sälja budskapet" på? Ska våra 75-åringar låtsas tro som 49-åringarna med syftet att locka yngre, eller ska vi våga tro att vi är människor som vågar och kan tala med de medmänniskor som inte i alla detaljer delar vår personliga övertygelse?
Generationsväxlingen är, som alltid, ofrånkomlig. Den kan ske genom konfliktfull strid eller genom goda, om än ibland jobbiga, samtal. Jag tror och hoppas på att de kyrkoledare vi nu har valt kan utgöra en god grund för ett sådant samtal. Men allt hänger inte på dem. I grund och botten beror det av allas vår vilja att utstå samtalet med den som inte i alla detaljer delar vår egen övertygelse, och modet att ge luft åt vår egen.

Claes Eriksson 
Luleå