Kyrkokonferensen – en samling för tacksamhet och hopp

Då är vi igen mitt i en Kyrko­konferens! Det är verkligen både roligt och högtidligt. Men också viktigt. Jag har alltid uppskattat årsmötet i församlingen väldigt mycket. Att få summera året som gått med stor tacksamhet men också blicka framåt med förhoppning. Jag har samma känsla i vår kyrkokonferens – och som man har längtat hit! Men ­också med en viss oro kring om allt skall hinna bli klart, om vi lyckats vara tydliga och om vi sett till att vi inte missat något. Och det har vi såklart alltid. Men konferens är vi tillsammans och innehåller många olika delar.

Drygt 580 personer

När detta skrivs är förhandlingarna i VoteI i full gång och till helgen ses vi i Helsingborg som verkligen är redo för att ta emot oss alla. Och vi är många! ­Totalt drygt 800 personer på själva konferensen och så hoppas vi att gudstjänster och konserten på lördagskvällen fylls på med många fler. Antalet ombud är drygt 580 personer och det är möjligen så att vi med det fortsatt är Sveriges största ombudsförsamling.

Den mylla som en gång födde demokratin i Sverige för snart 175 år sedan (den 21 september) är fortsatt näringsrik och skjuter nya skott. Till exempel där just vårt sätt att nu kombinera digitala samtal och förhandlingar med fysiskt möte, där vi förhandlar med stöd av konsensusmetoder, menar jag är väldigt bra och skapar goda möjligheter för många att vara delaktiga.

Hopp för framtiden

Men Kyrkokonferensen är också just det där med tacksamhet och hopp för framtiden. Det är särskilt två delar som jag alltid ser fram emot mycket och som för mig är bland de finaste och starkaste upplevelserna.

Den mylla som en gång födde demokratin i Sverige för snart 175 år sedan är fortsatt näringsrik och skjuter nya skott.

Dels är det när vi får tacka de diakonier, pastorer och missionärer som under året fyllt 67 år. Det är ju inte så att de självklart gått i pension och den ordinerade tjänster ser vi som livslånga men en del har lämnat sin avlönade tjänst. Att vi som den ­gemenskap som en gång ordinerade eller avskilde dem får tacka dem i konferensen är så vackert. När de står där uppradade och vi får ge dem en symbolisk pin då ryser jag av tacksamhet och det tycks mig svårare och svårare att hålla tårarna tillbaka för varje år som går.

Det gäller också den andra delen i Kyrkokonferensen som jag tänker på och det är såklart ordinationsakten. Människor som går in denna så fina och svåra tjänst att vara diakon eller pastor. Som gemenskap behöver vi dem och vi tar emot dem som ledare och tjänare och sänder dem till församlingar och andra sammanhang. Det är stort! Och i år är det hela 28 personer vi får ­ordinera och ta emot! Vilken glädje!

Ingen hotbild kring konferensen

Men så finns i år också en annan smak i det som är förberedelserna inför att ses och det handlar om det som biträdande kyrkoledare Karin Wiborn skrev om på denna plats förra veckan och kan sammanfattas som säkerhets­läget. Det handlar om oss alla och överallt men också när vi möts till konferens. Vi står i kontinuerlig kontakt med berörda myndigheter och särskilt med polisen i Helsingborg och det finns ingen hotbild kring vår konferens. Men det är en reell verklighet att det samhälle som är vårt är i stort behov av det som också är Equmeniakyrkans bidrag: nåd, kärlek, försoning och hopp.

Så låt oss påminna varandra att det vi talar om, är med om, förhandlar om alltid ytterst syftar till att dela berättelsen om en Gud som älskar, om Jesus som förvandlar och Andens gåvor i vars kraft vi också kan vara med och bygga det goda samhället. För alla. Gud med oss!

Lasse Svensson
kyrkoledare Equmeniakyrkan