Vi hör som mänsklighet samman. Inte minst har pademin lärt oss det. Bilden av en enda mänsklighet är djupt biblisk. Men även i Bibeln slits människan mellan det personliga, det avgränsande, det nationalistiska och det globala. Gud uppfattades av judarna som deras Gud, samtidigt var ju Gud alla människors Gud. Hur hängde det nationella, det specifika, ihop med det generella? Hur hänger det personliga ihop med det gemensamma?

Tron är personlig, betyder oändligt mycket. Hjälper, stöttar och bär. Men kristen tro finns inte i ett vakum, är inte privatreligiositet. Vi hör samman i församlingen och i kyrkan. Men också som människor. Vi kämpar med samma kluvenhet. Vi lever under samma himmel. En mänsklighet. En Gud, som är min och allas Far och som är kärlek. Ur denna relation växer vår mänsklighet och den kärlek som berör var och en av oss.

Denna vetskap utmanar oss att ta ansvar för varandra, den värld och mänsklighet som Gud älskar. Just dessa veckor finns mycket som påminner oss om detta. Förra veckan hölls en viktig konferens i Malmö – Internationellt Forum för hågkomst av Förintelsen och mot antisemitism. Vi minns en av historiens stora tragedier och vi tvingas se och inse att samma krafter är verksamma också i dag, igen hörs retoriken som ett eko från då. Men Gud älskar alla, vi lever under samma himmel. Vi behöver ta ansvar för att mota bort dessa strömningar, för Gud älskar alla. Varje människa är älskad och har sitt eget värde och sin egen värdighet.

I söndags var temat i kyrkoåret ”Att leva tillsammans” och också då påmindes vi om ansvaret för varandra och uppdraget att dela den kärlek som Gud ger. Att inkarnera Guds kärlek i vår tid. Gud är kärlek, och den som förblir i kärleken förblir i Gud och Gud i honom (1 Johannesbrevet 4).

På söndag är det FN-dagen. FN-stadgan inleds med orden: ”Vi de förenade nationernas folk, beslutna att rädda kommande släktled undan krigets gissel...”.

När Förenta nationerna bildades på krigets ruiner 1945 hölls sedan den första Generalförsamlingen i Central Hall i London, Metodistkyrkan i Westminster. Kyrkan upplät sitt rum när världen ville fred. Ur kyrkans rum och inre behöver ropen på fred fortsätta ljuda. I Equmeniakyrkans policy för fred skriver vi: ”I respekt för skapelsens integritet arbetar Equmeniakyrkan därför för en rättfärdig fred. Det innebär inte bara frånvaro av våld utan även närvaro av rättvisa och jämlikhet.” För att travestera Paulus så ger oss Kristi kärlek inget annat val än att också vi älskar våra medmänniskor och verkar för fred, mot rasism, mot antisemitism, mot ondska och mot hat – mot allt det som naggar vår värdighet som männi­skor.

Gud älskar varje människa men också hela världen. Gud vill vår värld, skapelse pågår. Equmeniakyrkan har i sin teologiska grund inskrivet att vi vill ta ansvar för att förvalta Guds skapelse. Förvalta innebär att ta ansvar. I vår kyrkokonferens beslöt vi att utlysa klimatnödläge. Det är förpliktigande. För oss var och en, och för oss som kyrka.

Gud är trogen sin kärlek och utmanar oss att restaurera; mig, dig, och världen. Jesus Kristus kom för att visa vägen, är Vägen. Den väg där vi inte bara ser oss själva, utan ser varandra. Att vi är en enda mänsklighet. Oändligt älskade. Gränslöst utmanade.

Lasse Svensson
lasse.svensson@equmeniakyrkan.se