De bibliska berättelserna ger oss ett galleri av krisens existentiella natur. Översvämningen hotade – Noa bygger på sin ark. Slaveriet blir till slut outhärdligt – Mose leder folket ut ur Egypten. När kverulanterna drömmer sig tillbaka till den gamla vanan av slaveri, inte orkar stegen mot den okända framtiden, det är då Gud skapar sitt Förbund med sitt folk. När påskdramat når sin kulmen. Allt ser hopplöst ut. Livet tycks ha nått vägs ände.

Klimathot, flyktingar, pandemin och nu kriget runt knuten – hur möter vi det trycket? Lierar vi oss med de uppgivna? Klimatet – det är ändå för sent. Flyktingarna – de får klara sig på annat håll. Pandemin – vi håller människor, och det mänskliga, på avstånd. Kriget – vi flyr in i famnen på NATO.

Inte uteslutet att vi dör

Det är nu vi talar hopp! Det är förvisso inte säkert att det finns lyckliga slut. Det är faktiskt inte uteslutet att vi dör. Detta till trots är vi satta att förmedla hopp. Inte enkla lösningar. Inte flykt undan problemen. Inte främst en hänvisning till Gud som alla lösningars lösning. Men hänvisning till en Gud som med oss håller ut, håller i och håller av. ”På kvällen samma dag, satt lärjungarna bakom reglade dörrar av rädsla…” (Joh 19:20) Det var då den uppståndne kom.

Vi är inte de första som tror att vi blir de sista. Och så kan det vara. Så är livet i sin brutala oförställdhet. Det är in i denna känsla av hopplöshet vi reser hoppets tecken. Vi är tillsammans i det. Vi kan bara arbeta för att hålla de ljus levande som kan lysa i orons mörker.

Bräckjärn för låsta dörrar

Vi känner hoppet. Härom söndagen började episteltexten: ”Därför ger jag inte upp” (2 Kor 4:16), och evangelietexten: ”Känn ingen oro…” (Joh 14:1). Den tro som levs mitt i hopplöshetens landskap är den vi bär, som bär oss, som skapar de goda krafternas hopp. Evangeliet är ett kraftigt bräckjärn för låsta dörrar. Vi är inte lösningarnas gemenskap. Vi har inte alla svaren. Men vi är inte heller låsningarnas gemenskap. När alla tycks tala illa om ryssar och muslimer talar vi väl om ryssar och muslimer. När alla talar krigets strategi talar vi fredens väg. När människor talar sig varma för rustningarna och fästningarna talar vi om fredens utrustning och ett rum av kärlek och gemenskap.

Då den katolske påven härom veckan talade i 40 minuter med sin kollega Kirill, patriarken i Moskva, sa han enligt TT: ”Under de första tjugo minuterna, med ett kort i hand, läste han upp allt som skulle rättfärdiga kriget för mig. Jag lyssnade och sade till honom: Jag förstår ingenting av det här. Min bror, vi är inte statens predikanter, vi kan inte använda det politiska språket utan endast Jesu språk.”

Tid att öva hoppet

Nu är tid att öva hoppet. Vi tror inte livet är slut då kriget är det, eller pandemin, klimathotet eller flyktingarna. Vi tror att vi nu lever i orden: Älska din Herre och din Gud, och din nästa som dig själv. Hoppet byggs av hjärtan som ber och arbetar, händer som bjuder det de har och sinnen som ser bortom hoten.

Nu är det vår tid, inte genom att ge alla svaren men bidra med lösningarna, i den handfasta tro som ser på ett annat sätt. Som kastar ut näten på andra sidan. Som går en mil till …

Lasse Svensson
kyrkoledare Equmeniakyrkan