Vill du gå fort – gå ensam. Ska vi gå långt – gå tillsammans. Detta vet varenda gås. Därför flyger de i sin framgångsrika v-form. Och kommunicerar hela tiden. De byter plats, byts av i fronten, vindbrytaren tar mest stryk. Ensam är inte stark. Vi människor vet det också men glömmer det ibland.

Solidaritet är ett vackert litet ord. Kanske inte så modernt. Men det är faktiskt ett nödvändigt ord. Det är det där omoderna ordet som bygger en bro mellan ett jag och ett vi. På ena sidan överlever vi. På andra sidan torkar vi bort i individualitet. På ena sidan bor hoppet. På den andra sidan bor otillräckligheten.

Vår tid har gott om talande exempel. Klimatfrågan är den mest uppenbara. Går vi under gör vi det allihop. Därför är en minskning av växthusgaser en fråga om solidaritet. De låglänt boende, de fattigaste och våra barn och barnbarn är beroende av att vi handlar snabbt. I klimatfrågan är vi både förövare och offer. Ingen mänsklig utmaning är större än den vi nu ställs inför.

Flyktingfrågan är likartad. Möjligen kan vi där tydligare skilja mellan offer och förövare men också ställa oss vid sidan om: Vad rör det oss? Självfallet berörs vi alla.

Det är skadligt för oss alla om samhällen spricker och gemenskapen hotas. På liknande sätt berör krig och oförsonlighet oss alla. Liksom Fattigdomen. Vatten­bristen. Och så vidare.

Pandemin ryms också här. Dels beträffande fördelning av vaccin globalt, men också vårt eget beslut. Vi tar vaccinet för vår egen skull OCH för alla andras skull, det är bara så vi får bukt med den galopperande smittan.

Equmeniakyrkan behöver väva nya mattor av solidaritet. Vara solidariska. Tänka solidariskt. Fördjupa vårt medvetande om det som Paulus skrev om kroppen, vi är olika lemmar, lika och olika, men alla varandra till tjänst (Rom 12).

I Equmeniakyrkan talar vi om solidaritet också som ömse­sidigt beroende. Det är inte heller bara en fråga om relationen mellan kyrka, region och församling. Det gäller i varje grupp vi ingår i.

Varje fungerande och meningsskapande relation är ömsesidigt beroende. Min tro är inte min egen. Jag delar den. Jag är både mottagare och avsändare. Det finns inte en liten ö där bara min tro blommar utan ett hav av gemenskap där vi tror tillsammans.

Det är i gemenskap tron växer. I liturgin, predikan, sången, samtalet, tystnaden. Ömsesidigt. Beroende. Kyrkan är därmed en övning i ömsesidighet en gåva i vår tid då individualiteten hotar göra oss blinda.

Kyrkan kan vara som ett föredöme i vår tid av bortvändhet. Vi är inte till för vår egen skull. Vi kan frestas att tro att det är enklare och smidigare att vara kristen solist. Det är det inte. Inte om vi vill komma långt. Läs till exempel Efesierbrevet 2. Det handlar om oss, det avgörande exemplet är Jesus Kristus som är trons centrum.

Ett uttryck för detta är våra demokratiska ordningar i vår Kyrkokonferens. Vi möts inte för att få alla att tycka som jag utan för att vi tror på enhet i mångfald, på ömsesidigt beroende. Alla kan inte få som de vill. Vi ger och tar emot.

Demokrati är ett evangelium i praktiken. Solidariteten är ett evangelium i tiden. Troligen är den största utmaningen just nu att göra plats för solidariteten. Den kräver hela tiden något av oss, var och en och tillsammans. Ömse­sidigt beroende.

Lasse Svensson, kyrkoledare Equmeniakyrkan
kyrkoledaren@equmeniakyrkan.se