Det var mitt i natten, vid ett av de tillfällen hösten 2015, då portarna till Immanuelskyrkan, Stockholm, stod på vid gavel. Vi var en del av flyktingmottagningen i Stockholm. Människor kom och gick, duschade, plåstrade om såren efter att ha gått genom Europa, bytte kläder, åt sig mätta och försökte få tag i anhöriga. Det var då en av volontärerna utbrast, att ”nu är vi kyrka på riktigt”! Vi var som kyrka en del av det som präglade hela samhället. Vi var omgivna av människor som ville göra detta tillsammans med oss. Och vi gjorde det verkligen tillsammans. Det som hände den hösten speglar väl det jag tänker som diakonins puls. Här och nu som ett svar på samtidens utmaningar, med en förmåga att snabbt kunna ställa om och vara relevant.

Diakonin blev hösten 2015 mer än viktig i många kyrkor och församlingar. Så mycket fick med nödvändighet ställa om och relatera till diakonin. Jag tänker att det som hände den där hösten gjorde nåt viktigt med oss som församlingar. Vi kom i kontakt med många nya människor. Gudstjänstlivet fick en ny puls. Vi visste precis vad vi skulle be såväl varandra som Gud om. Behoven hade många ansikten. Diakonin bidrog till att sätta kyrkan på kartan. Vi bevisade för oss själva, att vi kunde fatta snabba beslut – utan långa processer. Vi gjorde oss beroende av andra. Det var som om verkligheten drev på i en mycket konkret mening, och vi blev i en konkret mening en del av den verkligheten. Detta var diakonins här och nu! Så har det alltid varit, och det har bidragit till att ge kyrkan trovärdighet i sin samtid.

I närtid handlar det nu om Lunch i Gemenskap, gemensamma julfiranden, duschprojekt, klädutdelning, svenskundervisning för nyanlända, övernattningar, hjälp till enskilda att klara ett tandläkarbesök och så mycket mer. Vi måste vara uppriktiga och säga att det viktiga, och det människor kommer ihåg, det är inte är vad vi har sagt och säger utan vad vi har gjort och gör.

Diakonin har genom åren inte sällan levt ett undangömt liv i våra församlingar. Vi har inte tyckt oss kunna berätta om vad som sker för att inte röja enskilda människors livssituation. Jag tänker att vi, trots allt, har anledning att tala mer tydligt och kraftfullt om det som faktiskt händer och vad det betyder i vår samtid.

Vi lever i en tradition där det talade nästan alltid haft företräde framför det vi har gjort och gör. Predikstolen står i församlingens blickfång. Vi borde dock mycket mer ha det diakonala ”görat” i fokus och tänka att det vi säger mår väl av att ha tagit vägen genom diakonins praktik.

Det är läge nu för Equmeniakyrkan att tydligt och mer medvetet tänka till om vilken roll diakonin ska få spela framöver. Att det har att göra med hur vi organiserar kyrkans arbete. Det handlar om ekonomi, tjänster och kompetens och hur vi läser av vår samtid och dess stora behov och utmaningar. Jag tänker att vi mycket mer måste utgå från diakonin och våra diakonala erfarenheter när vi tänker kring all verksamhet. Vad är det vi vill vara riktigt bra på? Vad är det vi vill att människor ska förknippa ”vår” kyrka med? Vad är det vi tror att Gud mer än annat förväntar sig av oss i det som är vår samtid? Tidigare biskopen i Stockholm Caroline Krook har formulerat det som att ”Evangelisation stavas diakonin”. Om vi håller med om det så måste vi få till ett mycket tydligare tänk om hur helheten relaterar till diakonin.

Diakonin kan hjälpa oss som kyrkor och församlingar ut ur våra hus och bort från ett för stort fokus på våra egna strukturer. Diakonin kan hjälpa oss att förstå att svaret på frågan om vår identitet i mångt och mycket finns i mötet med dem som Jesus talar om som ”dessa mina minsta bröder” och systrar. Det vi gör i diakonin, gör oss relevanta för många fler än de som omfattas av det diakonala arbetet. Diakonin bidrar till kyrkans trovärdighet som nästan inget annat. Diakonin kan hjälpa oss att öppna nya dörrar för att nå ut och för andra att nå in i våra församlingssammanhang. Hur vi organiserar vårt arbete, om det så är ett kyrkokansli i Alvik eller en enskild församlings arbete, säger nåt om vilka vi är och hur vi vill vara ”kyrka på riktigt”.

Claes-Göran Ydrefors

Stockholm