Vad är viktigt vid utbildningen av andliga ledare? Några reflektioner med anledning av Magnus Malms bok ”Fri att leda”

I en bokrecension uttrycker Jenny Dobers sin uppskattning av Magnus Malms senaste bok ”Fri att tjäna” men hon konstaterar också att ju mer hon läser boken blir hon” trött på hans tvärsäkra ton.” ”Några av Malms uttalande blir jag rent av arg på till exempel dem jag tycker misstänkliggör akademiska studier.”

När jag själv läser Magnus Malms bok tycker jag att han med mycket välunderbyggda egna erfarenheter och argument från andra andliga ledare som Geir Otto Holmås, avgående lärare vid Meningsfakulteten i Norge och författaren och jesuitmunken Thomas Merton visar att det finns en övertro på att akademiska poäng gör oss till bra ledare och pastorer. Han är utan tvekan kritisk till den dominerande roll den akademiska utbildningen har fått. Han uttrycker det bland annat så här: ”Den helt dominerande pedagogiska modell som stått för präst/pastorsutbildningen i vår kultur är sedan länge den akademiska. Samtidigt påstår ingen rimligen att en akademisk utbildning gör människan till en andlig ledare, men eftersom kanske 90 procent av all tid, energi och ekonomi satsas just på den sidan av utbildningen måste frågan ställas om medlet når målet.”

Man kan inte undgå att läsa det Magnus Malm skriver om dagens utbildning av andliga ledare, utan att inse att han tycker att utbildningen har allvarliga brister framförallt då det gäller att forma andliga ledare. Enligt honom är det omöjligt att förstå evangeliet så länge man skiljer det från lärjungaskapet i kyrkan och i världen. Isoleringen från vanlig erfarenhet gör teologin märkligt livlös. När jag läste det kom jag ihåg vad en god vän till mig pastor i metodistkyrkan i England berättade. Han hade en treåring lärartjänst vid ett seminarium som utbildade pastorer i kyrkan. Att tjänsten som lärare begränsades till tre år hörde samman med att längre avstånd till en ordinarie pastorstjänst var inte tänkbart i hans kyrka. Man måste ha nära relationer till det man undervisade om.

Enligt Magnus Malm lär sig människor vem Gud är genom två steg

1. Erfarenhet.

2. Reflektion.

Det råkar dessutom vara den kunskapssyn som gäller i de delar av världen där kyrkan idag växer.

För egen del var det förra året 60 år sedan jag efter fyra års studier vid Teologiska seminariet ordinerades till pastor i Svenska Missionsförbundet. Jag är medveten om att det under dessa år har skett en radikal samhällsförändring som givetvis också påverkat våra församlingar liksom utbildingen av våra pastorer. Vi som utbildades på 1950-talet till pastorer hade genomgående en bakgrund i något som skulle kunna beskrivas som arbetarklass eller lägre medelklass. Många av oss hade en så bristfällig grundutbildning att de flest av oss inte skulle haft en chans att bli antagna som pastorskandidater idag.

Den utbildning vi sedan fick på ”missionsskolan” var givetvis inte av samma akademiska kvalitet som pastorskandidaterna får idag, men genom att vi bodde på ett internat ofta två och två i rummen under fyra år, Delade en nära gemenskap och levde intensivt med i det andliga liv som levdes i form av bönesamlingar, morgonandakter och kamratlig självård formades vi till de pastorer vi sedan blev. Att vi dessutom regelbundet besökte församlingarna i landet för att predika innebar en omfattande praktik.

Om det akademiska i utbildningen hade många brister så hade däremot allt det övriga som hände under de fyra åren en kvalitet som jag knappast tror gäller idag.

När därför Magnus Malm försöker problematisera utbildningen av pastorer och andliga ledare utifrån sin trettioåriga erfarenhet med andlig vägledning just för denna grupp och påtalar de brister som hör samman med andra sidor av utbildningen än den akademiska tycker jag att det finns all anledning att lyssna till honom och ta det han skriver på mycket stort allvar. Självklart kan vi inte återvända till att studenterna skall bo på internat, men det borde vara möjligt att ta fasta på de intentioner som Magnus Malm antyder avseende utbildningen av andliga ledare. Magnus Malms bok borde vara en viktig utgångspunkt för ett samtal i vår kyrkas ledning om dagens och framtidens utbildning av andliga ledare.