PERSPEKTIV I gamla testamentet berättas om Job. Han blev av med allt, det som var kärt och viktigt. Tre vänner till Job får höra om allt fruktansvärt som drabbat honom och kommer resande från olika håll för att sammanstråla och visa medkänsla.
Vännerna kände inte igen Job när de såg honom. Kanske för att kroppen deformerats av sjukdom, eller för att lidandet och sorgen ätit sig in i hans själ och förändrat utstrålning.
Vännerna grät och klagade, rev sönder sina mantlar och kastade jord över sina huvuden. De satt hos honom i sju dagar och sju nätter utan att säga något, för de såg hur han led och det fanns inga ord för det som hänt.
Kan inte hålla tillbaka
När den första veckan förflutit kan vännerna inte längre hålla tillbaka sina ord. De talar till Job, in i den situation som de bevittnat. De väger sina ord, men det hjälper inte. Det är inte förklaringar Job behöver. Trots vännernas välvilja blir orden nya angrepp. Job svarar vasst och får nya förklarande ord tillbaka. Så böljar dialogen.
När detta skrivs har en dryg vecka förflutit sedan lördagen den 7 oktober och Hamas brutala terrordåd och massmord av barn, unga och äldre och gisslantagande av civila. Den största pogromen mot det judiska folket sedan Andra världskriget. Vi som lever i Europa med närhet i tid och rum till förintelsen och dessutom som kristna med starka band till det judiska folket har ett särskilt ansvar att reagera, att visa medkänsla och be.
Tvekar att formulera mig
Under dessa dagar har det skrivits mycket på många plattformar, somliga skriftväxlingar har jag upplevt liknande Jobs dialog med vännerna. Och därför tvekar jag att formulera mig. Men jag skriver ändå, trots vetskapen och risken att ett uttryckt medlidande med det judiska folket och fördömande av Hamas terrordåd riskerar att inte höras som tillräckligt starkt, eller att någon läser och tar det som inte står som intäkt för stöd till Israel som ockupationsmakt.
Det måste vara möjligt att i stunden visa medlidande utan förbehåll och att stå med den som drabbats som Israel gjorde förra veckoslutet utan att samtidigt avkrävas en analys av konfliktens orsak och verkan. Som om det bara fanns ett perspektiv över det pågående och accelererande lidandet i det heliga landet. Men det är inte perspektiv som talar starkast nu, det är närvaro, att stå med, att lida med.
”Jag skulle också kunna tala som ni, om ni var i mitt ställe, hålla långa utläggningar och skaka på huvudet. Jag skulle komma med stärkande fraser, ge lindring med läpparnas tröst” säger Job och beskriver den privilegierade människans lott, att uttrycka sig på distans (Job 16:4-5). Men Job befinner sig på en annan plats. Och där Job befinner sig vill jag stå.
Därför står jag med Israel och mina judiska vänner, på samma sätt som jag står med Palestina och med Gazas befolkning som kollektivt tvingas betala priset för Hamas terror. Israels blockad av Gaza och bomberna som fallit i flera dagar skapar ett nytt helvete för oskyldiga människor.
Orden räcker inte till
Inte heller inför detta räcker orden till. Men om något ändå ska sägas även om risken är stor att ord faller platt så som för Jobs vänner, är det att krig aldrig är vägen till fred. Fred är vägen till fred, som KG Hammar uttrycker det (Marcus förlag 2013). En fred som inte enbart är frånvaro av våld. Utan en verklig fred som är närvaro av frid, äkta relationer och omsorg om varandra.
Denna fred är den kristna kallelsen och vägen vi utforskar när vi följer Jesus, fredsfursten som profeten Jesaja namnger honom. Herre Jesus Kristus förbarma dig.
Joakim Hagerius
biträdande kyrkoledare
LÄGG TILL NY KOMMENTAR