Det faktum att Etiopiens premiärminister Abiy Ahmed tilldelas Nobels fredspris är ytterligare ett exempel på att utlevd kristendom är något som kan göra världen till en bättre plats. Ahmed får priset för att han låg bakom fredsdialogen och fredsavtalet som slöts mellan Etiopien och Eritrea förra året. Både Ahmed och förra årets fredspristagare Denis Mukwege är engagerade i pingströrelsen i sina respektive länder. Mukwege är pastor och predikant i en kyrka i Bukavu och även för Ahmed spelar tron en viktig roll. Han deltar regelbundet i sin kyrkas samlingar med bön, samtal och predikan.

Modern forskning visar att pingströrelsen är en av de viktigaste rörelserna för social rättvisa i världen idag. För sex år sedan släpptes antologin ”Pentecostalism and Development: Churches, NGOs and Social Change in Africa”, redigerad av Dena Freeman vid London School of Economics. Boken hävdar att pingströrelsen kanske har gjort mer för utveckling och fattigdomsbekämpning i Afrika än alla internationella biståndsorganisationer tillsammans. Freeman skriver bland annat: ”Pingstkyrkor är ofta mer effektiva förändringsaktörer än utvecklingsorganisationer... de är exceptionellt effektiva på att åstadkomma personlig omvandling och styrka, de ger en moralisk legitimitet för en rad beteendeförändringar som annars skulle kollidera med lokala värderingar, och de rekonstruerar familjer och samhällen radikalt för att stödja dessa nya värderingar och nya beteenden. Utan dessa typer av social förändring ... är det svårt för ekonomisk förändring och utveckling att äga rum.”

Vi inser att Mukwege och Ahmed är representanter för något mycket större än vi hittills hade anat. Idén att kristna fokuserar mer på livet efter detta än på sociala problem här och nu, eller att de bryr sig om personlig rikedom och framgång mer än på utveckling i sitt närområde, är fördomar snarare än fakta. I majoritetsvärlden, i Afrika, Asien och Latinamerika, är pingströrelsen en kraftfull rörelse för social förändring.

De två senaste årens fredspristagare är på inget sätt unika när det gäller att kristen tro har inspirerat till fredsarbete. Drivkraften bakom ett engagemang för en fredligare och rättvisare värld kan förstås vara skiftande. För FN:s andre generalsekreterare Dag Hammarskjöld var den personliga tron på Gud en sådan kraftkälla. Mats Svegfors skriver i sin bok Dag Hammarskjöld – den förste moderne svensken (2005): ”Dag Hammarskjölds uppdrag är den osjälviska kärleksgärningen i Kristi efterföljelse. Och detta uppdrag är givet av Gud.” Samma bild ges i Hammarskjölds egen bok Vägmärken (1963).

I efterdyningarna av första världskriget arbetade en annan fredspristagare, ärkebiskop Nathan Söderblom, för internationellt samarbete och fred. Han samlade världens kyrkoledare till Stockholmsmötet 1925 omkring fredsfrågan men också om kyrkornas sociala arbete i världen. Söderblom var övertygad om att Gud kallat honom till att arbeta för fred och att försöka förhindra fler krig.

Hos alla dessa fredspristagare finns Jesu ord från Bergspredikan som drivkraft: ”Saliga de som håller fred, de skall kallas Guds söner.” Exegeter pekar på att översättningen av ”håller” även kan lyda ”skapar”, vilket ger en mer aktiv betydelse. Jesu ord tycks, oavsett nyans, vara en stark inspirationskälla för kristna. Så här uttrycker Svegfors detta i boken om Hammarskjöld: ”Rättfärdighet innebär för oss kristna förmågan att i alla lägen visa sin kärlek till Gud och medmänniskor genom att handla rätt. Att handla rättfärdigt innebär att ge Gud och medmänniskor det rätta och goda i alla lägen, utan att någonsin sätta egna eller nationella intressen av makt, pengar eller ära först.”

I dagens media betonas dock ofta religionens och olika trosuppfattningars roll som orsaker till konflikter, och det är sant att dessa kan vara viktiga delförklaringar, även om det oftast snarare rör sig om krockar med mer eller mindre uttalade maktpolitiska, sociala eller ekonomiska orsaker som förstärks med religiös retorik. Forskning visar att det endast är 7% av krigen som har orsakats av religion, 93% av andra orsaker. Källa: Encyclopedia of Wars, redigerad av Alan Axelrod och Charles Phillips, ss.1484 f.

De flesta medier är tyvärr gammalmodiga och hänger inte riktigt med utan fortsätter i 70-talsanda att beskriva religion och andlighet negativt. Detta gör att många svenskar har fått en helt annan bild av kristna i allmänhet och kanske pingstvänner i synnerhet än vad modern forskning visar. Detta trots att många kristna församlingar, inte minst inom pingströrelsen, även här i Sverige har haft ett sekellångt engagemang för missbrukare, hemlösa och fattiga. Fördomarna om kristna sitter djupt och man känner inte till den radikalt annorlunda bilden som forskare målar upp.

Allt orättfärdigt våld och förtryck måste fördömas, oavsett i vilken religions förtecken det sker. Det är dock viktigt att göra skillnad på religioner och ideologier som i sin grundhållning bejakar våld och de som inte gör det. Vi menar att man som kontrast till en alltför generaliserande koppling mellan religion och våld även borde betona trons roll som fredsskapare. Tänk bara på alla mottagare av Nobels fredspris som inspirerats av kristen tro. Listan kan göras lång, och inkluderar förutom de fyra redan nämnda, andra välkända namn, såsom Martin Luther King, Moder Teresa och Desmond Tutu. Betraktar vi dessa människor och deras liv, ser vi personer som inte enbart har talat om sund tro, utan även levt ut innebörden av att vara kristen.

IVAR GUSTAFSSON

Docent i Matematik och vice föreståndare Pingstkyrkan i Mölndal